Team Sol

Idag gjorde vi det!!!

Vi hoppade. Jag och Årtan

Jo ni hörde rätt....och jo...bommarna låg på marken.

Men sedan höjde Lena bit för bit och helt plötsligt var hindren på den svindlande höjden 50 centimeter!!!!

Jane hoppade med Diipp och de var så fina.

Jag är inte stolt över min hoppstil, men jag är stolt över att jag vågade och över min lilla Ärta som hoppade och hoppade (Ibland från nästan stillastående men ändå) över hindren. 

Det är aldrig för sent att prova nya saker

Hästpolo ska ju vara skoj har jag hört. Kanske blir det en match mellan Bellis och Diipp imorgon. Mangan har säkert några gamla innebandyklubbor vi kan låna.

 

 

Sits 1) Lodrät sits. Även kallad nednatt sits.

Den lodräta sitsen är när ryttaren sitter rakt upp och ner i sadeln. För en korrekt sits ska man kunna dra en rak linje från ryttarens öra, via axeln, genom höften och ner till hälen.

Sits 2) Lätt sits. Även kallad fältsits eller tvåpunktsits.

Fältsitsen används vid exempelvis ridning över cavaletti, bommar, hinder samt vid klättring, djup snö och andra aktiviteter som kan påfresta hästens rygg.

Sits 3) Prat sits. Även kallad babbelsits. 

Pratsitens lämpar sig bäst för uteritt och ridning i miljöer ,såsom skogsgläntor, förbi rödmålade stugor och vid  andra pittoreska miljöer som inbjuder till prat.

Det finns två varianter: Halvt- eller helt bakåtvänd pratsits. Den senare senare är en mer avancerad variant och äldre och stelare individer avrådes.

Sits 4) Fikasits. (under omarbetning)

Ikväll somnar jag med magont.

Det finns två möjliga orsaker till detta.

1)  Smågodis blandat med chips(istället för kvällsmat)

2) Ont i skrattmusklerna efter en 15 km go tur med ärtan och bönan.

 

 Bönan Jannik

 

Fredagen bjöd på trevligt sällskap.

Kjell tittade förbi med sin sadel som skulle provas och han fick då äran att prova min Ärta. Hon var dagen till ära surare än någonsin och bjöd honom på en liten fight med kickaroch små språng.

Jag fnissade lite tyst för mig själv. Men bara lite...

Vi tuffade på i två mil och jag gillade både sadeln och sällskapet mycket 

 Jag hade även beställt solnedgång över juttersviken och mumsigt fika hos Lena och Mangan.

Ni hör ju själva.

Nästan löjligt trevligt

. 

 

Idag red Lena och jag tillsammans igen för första gången på mer än två månader.

Vissa känslor kan man inte riktigt sätta ord på.

 

Det var en gång två små myror som möttes på en stig mitt i den mörkaste småländska skogen.

-Hej. sa den ena.

-Hej. sa den andra.

.Ska vi bygga en myrstack, sa den ena?

-Det verkar svårt, jag vet inte hur man gör, sa den andra.

-Jag lovar att jag ska lära dig, sa den ena.

De båda myrorna samlade pinnar tillsammans och efter en tid hade de byggt en stor och fin myrstack tillsammans. Den var så stor att den nästan räckte upp till första grenverket på tallen som stod precis intill.

-Ska vi klättra upp i tallen och titta på utsikten, sa den ena.

-Jag kommer aldrig att att klara det, sa den andra.

- Jodå, jag lovar att jag ska hjälpa dig, sa den ena.

Så klättrade de upp i tallen och satte sig för att titta på utsikten. Länge satt de där. Så länge att solen gick ner över träden innan de klättrade ner igen.

En dag sa den ena myran till den andra:

-Jag måste göra en resa och jag vet inte om eller när jag kommer tillbaka.

-Jag vill inte vara utan dig, sa den andra.

- Jag vet det,  men jag måste göra den här resan, sa den ena.

Den andra myran grät tyst för att inte den ena myran skulle höra. Stora tårar trillade nerför de små myrkinderna.

En tid passerade. En lång tid.

Den andra myran samlade pinnar och byggde på sin myrstack. Men pinnarna hamnade kors och tvärs och myrstacken blev gles och tråkig. Den andra myran saknade den ena myran mycket. 

En dag när solen var på väg upp över skogsbrynet kom den ena myran spatserande på stigen.

-Hej. Nu är jag tillbaka igen, sa den ena myran glatt.

-Hej, välkommen tillbaka, sa den andra myran.

-Jag kanske inte kan bygga lika fort på myrstacken längre, sa den ena myran.

- Det gör inget, jag lovar att jag ska hjälpa dig, sa den andra myran.

Så byggde de tillsammans på myrstacken igen. Myrstacken blev finare  och högre än någonsin och det gjorde ingenting att det tog lite längre tid.

-Jag vet inte om jag klarar att klättra upp i tallen och titta på utsikten, sa den ena myran.

- Jodå, jag lovar att jag ska hjälpa dig, sa den andra myran.

Så klättrade de tillsammans långsamt långt upp i den stora stora tallen.

När solen gick ner lovade de små myrorna  varandra att de aldrig någonsin mer skulle åka på någon resa igen.

För en tid sedan såg jag TV-programmet ponnyakuten där ridande poliser hade uppvisning med sina hästar. Det var mycket imponerande.

De studsade pilatesbollar mot hästarnas rumpor.

-Det där ska jag lära Bellis, sa jag glad i hågen till Lena. "Hon som är så rädd om sin bak. Det kommer att bli en utmaning"

Lena sa:

- Jo. Visst.

Idag var dagen då det skulle ske.

Bellis såg minst sagt skeptisk ut när jag ledde ut henne på ridvolten där det låg en stor blå boll i mitten. 

Konkusion av dagens övning:

Bellis är inte tjejen som är jätteförtjust i bollsporter och det där med att studsa bollen mot rumpan....i dag var inte dagen då DET skulle ske. Kanske en annan dag. Och kanske en annan rumpa.

Bellis vilar efter Sämsholmsritten.

Barbackaturer och lite allmänt mys står på schemat.

Inte det minsta tråkigt!

I går tävlade jag och Bellis Sämsholmsritten 50km tävlingsklass med godkänt resultat.

Det var en underbart avkopplande dag och Bellis var  på gott humör liksom jag och resten av teamet.

Förbesiktiningen är alltid en lite nervös historia, men allt gick fint och vi var klara för start.

Jag valde att starta efter klungan eftersom det ju bor en liten fegis inners inne i mig.

Vi tuffade sedan på i ett stadigt tempo på 11km/h och kunde glada och nöjda lägga en godkänd ritt i bagaget. Mitt groomteam växte med 600% dagarna innan start, och de var helt fantastiska. Det kändes underbart att ha en hel liten stab men familj och vänner som stod och hejade när vi galopperade över mållinjen.

Bakom kameran: Karin Bäck

Vi laddar intför lördagens äventyr.

5 mil tävlingsklass på Sämsholm.

Jag och ärtan ska fräsa runt banan som ett litet sträck i 10-tempo är det tänkt.

Det innebär också att det är bäst att bygga upp en buffert med kolhydrater i kroppen.

Nu är det så att jag har upptäckt en ny sorts underverk från drömfabriken "delicato". Det är inte en chokladboll utan en mer avlång variant fylld med nougat. Den är inte ett dugg äcklig och den fungerar säkert lika bra som byggsten i min kolhydratdepå.

Efter en fältstudie har jag dock dragit slutsatsen att man nog kanske måste äta dubbelt så många för att få samma effekt. Jobbigt!!!

 

John Wayne.

Jag undrar hur många westernfilmer han spelat huvudrollen i.

Jag undrar också vad som var så speciellt med den där karln. Han pratade aldrig så man hörde vad han sa och han hade alldeles för korta byxor.

Hur som helst så ville jag alltid vara med i en westernfilm. Jag ville ha sju lager kjolar och bli lite halvt kidnappad och rida i sadeln bakom någon "Waynetyp" i alldeles för korta byxor.

Det blev aldrig så.

I går var Anne och Maggan och hälsade på. Jag och Bellis red tillsammans med dem. Det var trevligt. Nästan som om vi vore med i en westernfilm.

 

 

Anne och Kicki featuring:

"För en handfull Chokladbollar"

Snöstorm.

Det kändes lite snopet att gräva fram broddlådan ur skåpet, men bestämt är bestämt.

Idag skulle vi rida 2 mil.

Både Bellis och Diipp var på sitt bästa springhumör och Ann-Sofi och jag konstaterade i samförstånd att man kan njuta trots att vädret är uselt.

När vi kom hem till stallet var vi genomblöta alla fyra,

Och hungriga!

- Jag hoppas maten står  på spisen när jag kommer hem, sa Ann-Sofi.

Jag tänkte längtansfullt på min nyöppnade påse min poly milkchoco där hemma och stallsysslorna gick i en rasande fart.

När jag klev innanför dörren var jag så kall och blöt att jag hackade tänder.

En varm dusch eller poly milkchoco. Usch, vad livet bjuder på svåra val ibland!

Tur att man inte alltid behöver välja.

Supergoa Maria har börjat umgås med oss i vårt lilla stall och hon ska rida när hon känner att hon vill och kan.

Kicki: "Vad har du gjort förut då Maria"?

Maria: "Jag har hoppat lite och ridit  fälttävlan och så"

"Hoppat lite".....

Jag tänkte i tystnad på mina små blåbärshinder som jag jag hoppat och som jag är löjligt stolt över. Jag övervägde en sekund att berätta om dessa, men så lät jag bli trots allt.

När jag i efterhand fick se bilden på Maria och hennes häst kände jag mig glad över mitt val att hålla tyst om 20-centimetersbommarna. Om sanningen ska fram kanske bommarna till och med låg direkt på marken. Jag minns plötsligt inte riktigt.

 

Maria hoppar strax över blåbärsklass

Ikväll bockade Bellis. Bara en liten bock, men ändå, Likväl en bock.

Helt plötsligt känns målbilden med galoppen i vattenbrynet väldigt långt borta.

Anne försökte genast muntra upp mig genom att göra en bild som jag kan ha som inspiration i stunder som denna. Då mina drömmar känns lite avlägsna.

Anne är skicklig. Det är nästan omöjligt att skilja bild från verklighet.

Det är viktigt med målbilder.

Jag har ett antal som är självupplevda. Mestadels tävlingsminnen där allting har klaffat och jag varit ett med min häst. En helgjuten upplevelse att ta fram när träningen känns lite motig eller motivationen tryter.

Men jag har också målbilder som jag inte upplevt själv. Drömmar. Saker jag skulle vilja göra men inte är riktigt säker på om jag kan eller törs.

Några har jag bockat av från listan och några har jag kvar.

En av mina drömmar är att jag galopperar barbacka på Bellis i ett vattenbryn någonstans på världskartan. Bellis sträcker ut i full fart och mitt hår fladdrar  så där romantiskt i fartvinden.

Verkligheten stämmer inte alltid helt överens med drömmarna.

Jag måste träna upp min smidighet och balans och jag måste vänta på att håret ska bli tillräckligt långt för att fladdra.

Under tiden får jag nöja mig med att trava längs med norrhultskärret med  råttsvansar som sticker fram under hjälmen. Det är inte illa det heller. Näst bäst liksom..... .

 

Ikväll kom Karin ut och sällskapade på Diipp. Vilken underbar tur det var.

Mer behöver inte sägas om den saken.

Våfflor med sylt och glass efteråt gjorde absolut inte saken sämre. Inte ett dugg faktiskt.

Jag är så tacksam över att jag har två så fina toppentjejer som hjälper mig att rida Ärtan regelbundet.

Therese skickade ett sms:

"Jag och Bellis hade en helt underbar tur idag!"

Tänk att det ska vara så svårt att ta emot saker. Att bara säga tack.

Speciellt svårt är det att ta emot hjälp i olika former.

Jag har en inbyggd funktion som säger att jag gärna vill betala eller göra mig oskyldig på något vis.

-Du måste lära dig att ta emot Kicki, säger Lena ibland. "Säg tack bara"!

Jag ska träna på det här har jag tänkt. I lite mindre skala först.

Imorgon tänkte jag knacka på hos grannen och fråga om jag kan få låna en mugg med socker eller kanske mjöl. Jag tänker inte säga att jag ska lämna igen den.

Nej, jag ska minsann bara säga "tack".

En halv kopp kanske är lite lagom att börja med förresten.

 

Om någon mot all förmodan har saknat mig i helgen så har jag suttit fastlimmad på hästryggen.

Helgens äventyr började redan i fredags då jag och Therese skulle rida 2 mil på Ärtan och Diipp.

Turen blev betydligt kortare än planerat eftersom Therese stigbygel efter 4 km bestämde sig för att hoppa av och lägga sig i ett dike. Vi skrittade hem med en trasig stigbygel på släp, men tog tillfället i akt att ta igen lite opratat prat.

Tänk att det alltid finns en massa sån´t som ligger där och samlar damm längst in på översta hyllan i hjärtats garderob.

Vi bestämde oss för att göra ett nytt försök på söndagen.

På lördag morgon styrde jag och Bellis kosan mot Karin i Dalby. Karin äger Smålands andra ärta  - Barabanov. En tioårig Valack som är det sötaste jag sett i mitt trettio-hum-åriga liv.

Karin och Barabanov

Vi gick på tur. Det var så mysigt. Hästarna trivdes tillsammans och jag och Karin kunde även vi damma av lite prat från garderoben.

Diipp och Therese

Söndagens tur var helt strapatsfri. Jag och Therese fick tillryggalägga våra 23 kilometer och hästarna var på sitt bästa humör. Bellis fick dagen till ära en fin frisyr av Lenis och jag kanske äntligen har hittat ett sätt att tämja hennes russman.

Med lite kärlek och gummisnoddar.

 

Tänk att vissa saker tar man bara för givet.

Ikväll kom Lenis ner till stallet och vårt prat ville inte riktigt ta slut.

Att sitta på en höbal i stallet med sin bästis och lyssna till hästarnas hötugg.

Så enkelt, men inte alls så självklart egentligen.

Lycka!

Allt är förlåtet Bellis.

Jag har tagit bort annonsen från hästnet "Surt Sto Säljes".

Let´s be friends!