Team Hagevi

Finbesök i stallet både igår och idag.

Jannik och Therese.

Kom snart tillbaka. Ni sprider en sådan positiv energi!

 

Therese och ärtan

Ibland blir jag både rörd och glad.

När jag kom hem idag väntade den här lilla läckerbiten i en påse till Malin.

Hon kommer inte att ta av sig den på den här sidan midsommar.

Tack Lovisa! (tant Lovisa 22 år)

Efter onsdagens ridtur då Lena och jag klamrade oss fast på  två sidvärtes galopperande små giraffponnys, bestämde jag mig.

"Jag måste ta ärtan på ett lite längre travpass. Hon behöver springa"

Sagt och gjort. I dag gav vi oss iväg på en 2-milsrunda.

Underlaget var inte stenhårt som jag trodde utan grusvägen var riktigt mjuk på sina ställen och Bellis tuffade på bra. På vår fina galoppväg genom skogen hade någon galenpanna dock fått för sig att avverka skog och vägen hade förvandlats till lervälling. Frusen lervälling. Där fick det bli skritt istället. Det tyckte Bellis var högst onödigt.

På det hela taget hade vi en mycket trevlig tur i vår ensamhet. Två minusgrader. solen sken på näsan och hade det funnits några hemflyttade fåglar så är jag övertygad om att de hade kvittrat.

Jag avslutade med lite skrittgymnastik i vår så kallade paddock.

En tur att lägga i hjärteburken för hårdare tider.

 

Eftersom jag praktiskt taget bor i min julklapp hela dagarna så har jag bestämt mig för att jag lika gärna kan sälja mitt hus.

 

Ny adress:

Mountain Horse Ridoverall Alaska II

Höskullen 1tr.  Ryktbox 1:1

Stall Björkesnäs

590 80 Södra Vi

(reklam undanbedes)

 

 

 

Ibland kan det vara jättesvårt att vara lycklig.

Ibland går det liksom inte att låta bli.

Att helt förutsättningslöst få vara som man är.

Att kunna prata i timmar eller sitta tysta och njuta av att vårens första solstrålar kittlar på näsan.

Det är lycka

 

Ann-Sofi och Diipp

Det är också lycka när 14 kilo ren kärlek klämmer sig ner i sadeln framför.

År 2011.

Så många underbara individer har korsat min väg. Fyrbenta och tvåbenta. Det har tävlats och det har groomats.

Livet bjuder verkligen på skratt och tårar om vartannat i en salig röra. Jobbigt och härligt är det.

Gott nytt år alla mina fina vänner. Och tack för blandningen.  

 

Sol

AnnSofie och Diipp

Anne och Maggan Sämsholmsritten 50T

Svenne och jag, Gunilla och Hakuna. Vedemaritten 80km*

Anne och Maggan Hökensåsritten 80km

Gunilla och Hakuna, Jag och Svenne. Göingeritten 120km**

Bertil,Jenny,Therese,Anne och Lena

Jenna

Tantpallen

Christer och Bellis

Svenne och Jag. Pricken och Gunilla. Uppsalaritten 50km

Caroline

Svenne och jag. Emma och Argentina. Simlångsritten 120km**

Sara och Malin

Kjell och William. Lökken Danmark.

Josefin Anne och jag

Jag och Bellis. Tjustritten 50kmCR

Karin och Nadajah

Ewa

Anne och Maggan. Dackeritten 50km

Svenne och Sofia

 

Jennie

Anne och Maggan. Greveritten 80km

Karin och Barabanov

. 

Jenny

 Diipp, Lena och Fixa

I måndags åkte jag och mina goda vän Christer på en roadtrip till Jenny Hansson i Lidhult utanför Ljungby.

http://www.ranchhastar.se/Dagbok.htm

När Bellis var tre år hade nämligen Jenny henne på inridning och behöll henne sedan i ett års tid. Jag var nyfiken både på Jenny och på hennes verksamhet och Christer skulle provrida en av Jennys hästar. Vi gjorde gemensam sak.

Jenny sysslar till största delen med Natural Horsemanship och Westernridning.

Tidigt på måndagsmorgonen plockade jag upp Christer på vägen. Han hade sina westernjeans och boots. Men redan på långt håll såg jag att något fattades. Hatten!

-Var är cowboyhatten, undrade jag när han hoppade in i bilen.

-Jag glömde den hemma, suckade Christer.

Jag tittade skeptiskt på hans mössa

-Jag har lånat den av min tjejkompis, ursäktade han sig.

En tjejmössa! På en riktig cowboy!? 

Dagen bjöd på fullspäckat schema.

1)Natural Horsemanship i paddocken

2)Fika

3)Ridning i paddocken.

4)Uteritt.

5)Middag.

 

Preppning

Spana in pekfingret

Christer och Ruby (...och mössan)

Jenny och Bellis

Jag och ärtan

Det var otroligt spännande och kul att få prova samtliga moment. Jenny var stentuff men rättvis. Jag kände mig som en riktig nybörjare. Jenny red Bellis och det var roligt att se dem tillsammans. Bellis gjorde en massa saker som jag inte hade en aning om att hon kunde. Trots ihållande regn hade vi en superhärlig dag.

Uteritten var mysig och dagen avslutades med hästprat och middag i  långkalsonger medan tjejmössan torkade  framför en sprakande kakelugn.  

 

Visst är det lustigt med människor som ger bort  julklappar till andra som de i själva verket själva skulle vilja ha.

Som när jag var tonåring och fick Metallicas samlingsalbum av min dåvarande hårdrocksdiggande pokvän. Eller som när jag var barn och min pappa gav mig en prenumeration på tidningen fantomen.

Idag tog Lena och jag en härlig ridtur. Snön hade börjat smälta igen och det kändes nästan som vår när det droppade från taken.

Lena invigde sin julklapp från mig. En hopfällbar pall.

En jättefin liten smidig sak. Precis vad hon nog ungefär kanske önskat sig tänkte jag.

Och vet ni??? Man kan ha den med sig på sadeln om man vill. Om man måste hoppa av i skogen. Så smidigt bara att haka av pallen och kliva upp.

Nu var det så att den råkade passa precis perfekt på Bellis sadel så jag kanske kan låna den lite lite ibland.

Tänk ändå vilken perfekt julklapp....till Lena.

 

- Det är du och hästen mot banan, brukar en av mina bästa vänner säga om tävlandet. "Man blir ett team Kicki. Man känner sig oövervinnerliga! "

Det är helt sant. Att kämpa ihop mil efter mil är inte enbart en kamp mot sina medtävlare. Det är också en kamp mot banan. Mot underlaget, terrängen, mot väder och vind.

Idag var det jag och Bellis mot banan. Lera, gegga, regn och rusk. Vi halkade och klafsade i två timmar. 

När det kom till kritan kände jag mig inte så värst oövervinnerlig utan mest blöt inpå bara skinnet. 

Jag får väl klafsa på med min lilla ärta och vänta på att den där känslan av "oövervinnerlighet" ska infinna sig, ( hur böjer man det man det adjektivet egentligen?).

Hur som helst. 

Vi klafsar på och väntar på oövervinnerlig...heten.

Idag skulle vi arrangera ett luciatåg och ta en stämningsfull bild.

Jag hade egenhändigt tillverkat stjärngossestrutar att sätta på Bellis öron, Fixa skulle vara tomtenisse och Diipp blev vald till lucia eftersom han för tillfället är den enda blondinen i stallet.

Det krävdes precision för att få alla att stå still med sin utstyrsel. 

En fotosession av en dagisklass framstod plötsligt som en promenad i parken.

Jag gillar det gamla slitna uttrycket:

"Det är tanken som räknas".

1) Diipp skakade av sig luciakronan ett tiotal gånger.

2)  Fixa krympte under sin tomteluva och tyckte att hela upptåget var högst onödigt

3) Bellis stjärngossestrutar förde inte tankarna till Staffan stalledräng  utan mer till en av Madonnas tidigare scenkläder.

 

 

Men en bild blev det trots allt. Håll tillgodo och GLAD LUCIA från oss alla till er alla.

(inga djur skadades eller fick bestående men under fotograferingen)

Storm idag.

Ösegn.

Lite tungt och motigt.

På med sadel och repgrimma.

Här på landet är det också bäst att rusta sig i gummistövlar eftersom större delen av hagarna består av vällingliknande lera.

Visst kan det ligga en viss charm i att klafsa på i gummistövlar. Men jag föredrar ändå sandaler av plast och en glass i min mun. Så´n är jag!

 

 

Jag har alltid velat vara en så´n där tjej som reder sig själv. Åka iväg  på små utflykter utan att behöva engagera halva grannskapet i lastningen av hästen. Lasta själv och bara ge sig iväg.  Jag har alltid haft en stor beundran för sådana människor. Själv  har jag aldrig kunnat eller vågat. Eller rättare sagt; jag har aldrig trott att jag skulle kunna eller våga.

Idag gjorde jag det.

Jag har lasttränat Bellis i några veckor ensam på kvällstid och det har gett resultat. Små små steg framåt, mycket beraöm och många upprepningar. Nu fungerar det.

Jag är så otroligt glad och lättad över det eftersom jag vet precis hur det är att stå med en envis och lite halvgalen häst som inte för allt hö i småland tänker sätta sin hov inärheten av transporten.

Idag åkte vi för att rida dressyr hos Jennie i Boda. Bara jag och ärtan.

I Jennies stall stod Sol inackorderad när jag köpte henne och därför hjälpte Jennie mig jättemycket med dressyrbiten då. Men det var några år sedan nu och det var toppenkul att träffas igen.

Jennie jobbade igenom Bellis och gav henne ett rejält träningspass. Det var superhäftigt att se dem tillsammans.

Jag fick också svinga mig upp och rida en stund. Det var en härlig upplevelse. Men oj så jobbigt. Jag fick jobba rejält med benen och svetten lackade samtidigt som Jennie stod på backen och hojtade:

- Mer ben Kicki, mer ben!!!

Jag gjorde så gott jag kunde men hur man än vänder och vrider sig så har man ju inte mer än två ben liksom. Kan man kanske köpa ett extra på blocket ?

 

 

 

Idag satt jag på en ärta. En sur och lite halvgalen ärta.

Vi var inte alls överens om det tempo jag tänkt mig. Bellis galopperade på tvären bakom Diipp och när vi försökte rida om så visade hon tydligt att hon tyckte att han inte var vatten värd. Öronen tätt bakåtstrukta och bakpartiet en bra bit ovanför marken.

Till dig som bytt ut min häst. Jag efterlyser henne:

"Kan jag få tillbaka mitt beskedliga lilla russ tack"

.

Det är ju ett elände att degen ska vara så god. Det blir liksom inte så många pepparkakor till stallfikat då. Men man kan ju baka många gånger...

 

jjjj

När jag var barn och tonåring var jag ingen hästtjej. Jag hängde inte i stallet och borstade på mina fyrbenta vänner och jag förfrös inte fingrarna på en kall ridbana. Jag läste inte "Min häst".

Jag läste "Starlet".

Nu när jag galopperar vägen fram med fladdrande knän och en hjälpsam Lena bakom som ropar:

- Kniiiip inte så Kicki! Slappna av och sitt tungt!

Då kan jag gräma mig över att jag inte började rida när jag var 4 år och att jag inte som tonåring hängde i stallet istället för att åka bakpå mopeder utan hjälm och jag äta hinkvis med popcorn.

Därför har jag tagit mitt ansvar och läst in lite grundläggande kunskaper på vuxna da´r. Som en slags "Min Häst - komvux".

Jag har då upptäckt, och förälskat mig i, serien "Broknäsflickorna".

Den påminner om oss - "Björksnäsflickorna".

Ett gäng tjejer (eller i vårat fall tanter)  som gör det de gillar mest. Rider, pratar och fikar. Och ibland räddar de någon liten stackare i nöd och så lever alla  lyckliga i alla sina dagar.

Broknäsflickorna

 

Björksnäsflickorna

Kvällens ridtur bjöd på dimma och kolsvart mörker.

- Jag hoppas att din pannlampa är nyladdad, sa Lena. "Jag har nämligen bara en billig från Biltema. Min andra braiga är på lagning."

- Ja det ska den nog vara, frsäkrade jag glatt.

 Efter ungefär en kilometer slocknade pannlampan. Oj vad det blev mörkt.

- Jahapp, muttrade Lena. "Så var det med det"!

Vi tog oss fram till asfaltsvägen med hjälp av Lenas lilla billiga Biltemalampa och sedan fick Diipp gå på känn hem.

Jag visslade och försökte hålla humöret uppe.

- Har du tänkt på en grej, ropade jag till Lena. "Nomadfolket som säkert red även på natten. De hade ju inga pannlampor. Det måste ha varit jättespännande. Visst känns det lite som om vi vore som dem. Gör det inte det Lena? Bara lite kanske? Visst Lena?"

Det var helt tyst ett ögonblick innan Lena muttrade till svar:

- Jag tror inte de red på nätterna och i sådana fall hade de nog facklor!

Facklor!

- Kan vi inte rida med facklor på vårt julfika i stallet Lena? Vore inte det superhäftigt?

- Det blir nog bra, suckade Lena. "Ladda du din pannlampa till nästa tur så blir det nog bra"!

Lena har inte alltid samma brinnande iver infr mina idéer som jag själv. Konstigt.

 

 

 

Igår hade jag och Anne häng framför brasan hela kvällen.

Jag vågar påstå att det pratades en del häst.

Och så åt vi såklart jubileumstårta som Anne bakat. Ettårsjubileumstårta!

Vissa påstår att man äter lika mycket med ögonen som med munnen. Äsch då!

...och hur knasigt skulle inte det se ut förresten!

Stilpoäng: 1                Smakpoäng: 10

I helgen är det precis ett år sedan Anne provred Sol första gången.

Det klickade direkt och vi kom överens om att Anne skulle  komplettera min träning genom att rida henne en gång i veckan. På våren 2011 skulle hon sedan tävla Sol 8 mil på Hökensås.

Man brukar säga:

 "Det finns inte något ont som inte för något gott med sig".

 Anne var det goda. Jag är så glad att hon klev in i vårt stall den där snöiga dagen för ett år sedan.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. I mars fick Sol vandra vidare.

.....men där stod Babbis. En busig fux med pigga, glad ögon som plirade nyfiket under en makalöst lång pannlugg.

Anne tävlade Babbis på Vedemaritten 50km i april. De var underbart fina.             På Tjustritten i september placerade de sig som tredje ekipage och tog guldet i SmålandsDM.

Ett år. Så fort tiden går. Men vad mycket den för med sig. Ont och gott. Stort och smått.

Vedemaritten 50T

Tjustritten 80T

 

 

 

 

 

I ett försök att rensa upp bland gamla foton så har nostalgin verkligen bjudit mig på en rejäl tripp idag. Det får mig att undra om det verkligen är som man säger när man börjar lägga några år bakom sig

"Var det bättre förr?" Var bensinen billigare? Höll barnprogrammen bättre kvalitet?Var det mer snörika vintrar och var det mindre elände på nyheterna? Ja hur ligger det till med det där egentligen?"

Mitt hästliv började hos Lena i stall Björkesnäs för åtta år sedan.  Det var första gången jag överhuvudtaget satt på en häst. Lena har ett tålamod som går över gränsen för det normala.

För fem år sedan red jag min allra första clearround på Diipp.

Det var underbart och fullkomligt fruktansvärt. Jag var överlycklig och livrädd.

Men känslan när vi red över mållinjen efter fem mil var hisnande och helt oslagbar.  Som första gången man smakar chokladglass, som när man hoppar från femman i hopptornet eller som den allra första kyssen.  

Man vill göra det igen och igen.