The blogg of the great Bubbahorse

Nu ska ni få höra!

Häromdagen förklarade min matte för mig när hon kom ner till stallet att jag är en represen-tant.
Jag tyckte att det lät skittöntigt.
Jag är väl ingen tant.

Men sen.....
Sen halade hon fram rosetten med stort R.

Den var i regnbågens alla färger och den var något av det vackraste jag någonsin sett.
Och det bästa av allt; den var min!
Inte Williams, inte Hadaris, bara MIN!

-Den här rosetten betyder att alla är lika mycket värda och att ingen ska behöva känna sig utanför Bubba, förklarade Matte.

"Wow", tänkte jag! "Det är ju ascoolt"

Matte knöt rosetten runt min hals under tiden som Hadari och William stod och hängde över eltråden och tittade avundsjukt på mig.

Jag såg hur hårstråna på Hadaris underläpp darrade lite och William snörpte ihop mulen så närborrarna blev som små russin.
Jag njöt!

-Sorry grabbar, frustade jag! "Det finns bara plats för en tant i det här stallet!!"

Dom såg skapligt besvikna ut och jag kände att det nog var läge att vara lite bussig innan stämningen skulle balla ur totalt!
 Jag harklade mig och sa med högtidlig röst:

- Eftersom rosetten betyder att alla ska få vara med så får ni väl också vara tanter då ni absolut måste! Men rosetten är min, bara MIN!!!!

Matte klappade mig på halsen och sa:
-Bubba du är allt en liten pärla du.

Tant eller inte. Det kändes som den absolut bästa dagen i mitt liv.

Bubba lugnt!

Det är svårt att ta kort när Husse bara ska larva sig hela tiden. Jag blir bara såååå trött på honom ibland asså.!!!

Alltså hörrni!!!
Håll i er så ni inte blåser av stallpallen här nu!

Matte berättade häromdagen att vi skulle åka till Rökulla*
Hon såg så himla ivrig ut. Hon pratade med sin ljusa pipiga röst och ögonen såg ut som stora pingisbollar.

Jag visste ju inte riktigt vad en Rökulla var för något, men jag hoppades att det skulle vara ungefär som en dalkulla.
En dalkulla är nämligen en jättesöt tjej som kommer från Dalarna och är det något jag älskar så är det söta tjejer!!

Jag har hört talas om ett sånt däringa långlopp som heter Vasadu-loppet*.
Där har dom en dalkulla som springer fram och kramas på upploppet och hänger en krans med en JÄTTE-rosett runt halsen på den som vinner.



Jag förstod att det var dags att springa långt igen och jag såg med spänning fram emot upploppet, blomsterkransen med jätterosetten och Rökullan.

Lite blandade dalkullor för er som aldrig sett några

Dagen innan vi skulle åka till Rökullan fick vi besök i stallet.
Det var en stooor vit häst med små små prickar över hela kroppen och en tjejmatte till hästen som hade långt lockigt hår.
Tjejen hette Josefin och hästen hette "Tja Sådär" eller nåt i den stilen.
Nej förresten... "Tja Såhär*" tror jag det var!!!

Hur som helst så var han ursnygg.
Verkligen.
På riktigt.
Jag kände att vi blev som lår - och sängghalm eller va´re heter.
Bästisar rätt och slätt!

Tja Såhär  och jag delar på en tuva

TjaSåhär  berättade att han också skulle åka till Rökullan.
- Åååh, vet du om hon är snygg, frågade jag ivrigt??
Han glodde dumt på mig med huvudet på sned och tre höstrån stack ut ur munnen. Han såg ut som han fattade noll.
Jag förstod att han inte hade en susning om vad en rökulla var.

Dagen för att träffa Rökullan hade äntligen kommit

Det började med att min absoluta favoritperson i hela världen kom och väckte mig på morgonen med en puss på mulen.
Anne!

För er som inte vet så brukar jag och Anne hänga ibland.
Hon är min bästa människobästis och hon förstår sig liksom på mig och hur jag tänker.
Anne är inte alls som Matte.
Matte kan babbla så det känns som öronen trillar av medan Anne mest är tyst.
Det är så skönt!
När vi är ute på ridtur så kan jag känna på mig vad Anne vill att jag ska göra utan att hon behöver säga så himla mycket.
(Det händer ibland att jag känner på mig lite fel. Ibland känns det ju som Anne vill att jag ska skutta, fast det kanske egentligen mest är jag som vill det. Ja ni fattar....)

När jag förstod att Anne skulle följa med till Rökullan blev jag helt till mig i ganasherna.

Med på trippen skulle även Lena.
Hon är toppen!
Lena brukar säga att jag är fin och kalla mig för lilla Bubbis.
(Lena har sett måååånga hästar i sin da´r så när hon säger att en häst är fin så vet hon vad hon pratar om. Hon är lite av en hästexpert om ni frågar mig.)

Jag kröp in i grimman på fyra röda sekunder och hoppade på åklådan redan innan matte hunnit blinka.

När vi var framme tittade jag mig omkring det värsta jag kunde.
Var var hon, Rökullan??
Jag kunde inte se till henne någonstans.
"Ok", tänkte jag. "Hon kommer väl sättandes på upploppet sen med krans och rubbet"

Anne hoppade upp i sadeln och så bar det iväg.

Jösters mössa så fort det gick!!!
Tja Såhär sprang som om han hade eld i baken.
(Jag tycker det är lite onödigt att springa alltför fort. Man hinner varken äta eller bajja eller nå´t sånt). 
Men idag förstod jag att det inte var läge att söla.
Om jag inte snodde mig på så skulle TjaSåhär  knipa både  blomsterkransen och Rökullan mitt framför mulen på mig!

Anne och jag i klar ledning

Det var väldans skojjigt alltsammans tills matte kom och förstörde alltihop.

-Det går lite för fort för dig gulleBubbis! Du får sakta ner lite på farten och låta dom andra gå före.

Vad tusan. Är hon inte klok. Ska jag missa  allt kul jag sett fram emot.
Nä nu jämrans!!!
Jag gjorde några protestskutt, men Anne klappade mig på halsen och viskade i mitt öra:
-Nästa gång Bubba. Då visar vi dom!!!

Vaddå nästa gång!!!?

Jag hade inget val.
TjaSåhär galopperade iväg och jag fick strutta efter i värsta söligaste EPA-traktorfarten.

Alla utom jag verkade väldans nöjda.
Jag fick en gul rosett och alla klappade i händerna.
(Vad är väl en sketen rosett mot en blomsterkrans och en kram av en Rökulla liksom.)

Jag och världens minsta pinsammaste plutterosett

Jag antar att TjaSåhär fick både kramen och blomsterkransen med jätterosetten.
Själv såg jag däremot inte inte röken av nån Rökulla på hela dagen!!
Hon kanske fått hästinfluensa eller nageltrång eller nå´t och fått stanna hemma i sängen.
Snopet värre om du frågar mig alltså.

Bubba lugnt.

                                                                                            Fotnot:
                                                                                           *Rökulla: En geografisk plats
                                                                                            *Tja Såhär: Shah Zohar
                                                                                            *Vasaduloppet: Vasaloppet.

Jag har tänkt på en grej.

Det är mycket snack hit och dit om att man ska vara på ett speciellt sätt tycker jag. Att man är bättre om man är på det ena eller det andra viset liksom. Att man inte får tycka och göra lite som man känner för och man får inte bli kär i vem man vill.

Jag fattar inte grejen.

Husse tycker till exempel att man ska göra vissa saker på precis det sätt som han tycker är bäst.
- Det är lika för alla Bubba,  säger han och så får han den där bestämda rynkan mellan ögonen som gör att hela pannan ser ut som en ihopklämd limpmacka.

Han vill att jag ska stå stilla när han borstar mig.
Han gillar inte att jag råkar bli akut hungrig när vi är ute och promenerar och han blir liiiiite extra arg om jag någon gång (det händer typ aldrig men ändå) smakar på hans rumpa när han kratsar hovarna.

-Lika för alla Bubba. Lika, lika, lika, tjatar Husse. "Bla bla bla", tänker jag.

Så himla tråkigt om alla vore lika. Det skulle jag tycka var störtbåring rätt och slätt.

Jag försökte prata lite med William om det där häromkvällen.


William är lite svår att snacka med ibland. Han står mest med huvudet lite överlägset på sned och blänger på mig som om jag just sagt något superkonstigt.
Hur som helst.
William tuggade fundersamt och länge på sina höstrån och sa:
-  Bubba, du är så blåögd!
"Jo tack, tänkte jag. "Säg nåt annat som är nytt"
Han fortsatte:
- Det finns dom som blir retade och till och med slagna för att dom är annorlunda. Om dom till exempel har en annan färg på manen eller ett krokigt ben eller om dom råkar tycka om havre istället för hö.

Jag blev verkligen ASALEDSEN när jag fattade vad William menade.
Kan det verkligen vara så?
Varför? Varför? Varför?
Varför är man är rädd för att älska nån som är annorlunda?
Är det för att man måste tycka som alla andra för att inte själv bli utanför flocken?
För vem vill gå och beta alldeles för sig själv liksom, och inte få vara med och galoppera runt och busa?
Inte jag i alla fall!

Tänk om alla hästar vore likadana.
Tänk om alla vore bruna och hade sned bläs och ett blått öga precis som jag.
Då skulle ju ingen  titta lite extra på mig och säga " Men jag dööööör vad han är gullebullig!"
Tänk er själva liksom.

Ingen att bli kär i som vore annorlunda än en själv.
Som att stå och gnugga mule med en spegel hela dagen och vem vill det?

Så urtrist om alla skulle vara lika snygga som jag

För mig är det inte så himla noga det där. Vem man blir kär i eller vem man busar med. 

När jag står nära någon jag gillar liksom pirrar det i hela magen.
Det är ett underbart coolt pirr. Speciellt om den personen har en hink med morötter eller något annat smaskigt.
Då kvittar det liksom vem det är. Jag blir jättekär på störtoberten.

En  gång pirrade det i magen när jag stod bredvid William under äppelträdet. (Kanske berodde det på att jag precis svalt ett äpple med ett getingbo i, men det kan man ju aldrig veta säkert) 

Bubba lugnt.

https://www.happypride.se/

Jag och min husse Kjell har alltid haft en lite speciell relation.

Det är egentligen inte Husse som person utan att jag gillar ju mest tjejer egentligen. Det är lite svårt att förklara varför, men dom luktar mycket godare och är liksom på det hela taget bättre på nå´t sätt.

Husse tror själv att han är bäst. Det är skitirriterande eftersom det ju är jag som är bäst. Det vet ju vem som helst om du frågar mig.

När Husse ska rida mig så vill han bestämma och ha sig. Han vill bestämma om vi ska gå till höger eller till vänster och jag får absolut inte  stanna när jag ska... ni vet..... typ....alltså...ok jag säger det bara.... BAJJA!

Vem vill GÅ under tiden man  bajjar liksom.
Inte jag i alla fall.
Knappast Husse heller tror jag, fast det är klart, det vet jag ju inte säkert.  Matte och husse kanske har en ränna inomhus där Husse går fram och tillbaka och bajjar under tiden han pillar på den där datormojängen. Det har dom nog.....

Snacka om att jag blev snopen när matte berättade att husse skulle rida mig på en springalångtgrej.

Husse???? Han måste fått solsting tänkte jag där jag stod med morgonhöet hängande ur min snopna mun.

Ok då, tänkte jag. Vi gör´t!

Vi åkte till ett ställe som hette Laxå och där träffade jag mina drömmars tjej.
Marie.  (Ni hör ju själva. Bara namnet. Maaaaaaariiiiiiiii)

                           Marie och jag gosar (Marie är hon till höger i minigrisfärgad tröja)

Marie lät mig äta så mycket jag ville, jag fick stå stilla när jag bajjade och det bästa av allt: Hon pussade och klappade på mig massor!

Husse hade dagen till ära gjort sig fin i sina strumpbyxor med brandgula ränder och han var på värsta  toppenhumöret.
"När Husse är på toppenhumör gäller det att passa på att njuta", tänkte jag, så det gjorde jag.
Jag sprang och sprang och när jag fick äta så proppade jag i mig för kung och fosterland. Sen var det slut. 

Innan det var dags att åka hem fick jag och två andra hästar varsin rosett.

Det var som en liten gruppträff kan man säga, där  man fick en rosett och sedan skulle alla springa ett varv tillsammans . ETT ENDASTE VARV?

Det var det pluttigaste.

Jag kan inte förstå varför alla hurrade och klappade i händerna.
Precis när jag hade fått upp farten så var det dags att stanna ju liksom. Jättelarvigt. Rent av båring om du frågar mig alltså. Inte fanns det något att äta på den däringa gruppträffen heller.

Jag passade på att bajja lite när jag ändå stannade. Jag tror inte att Husse märkte något för han såg så överlycklig ut i sina vita strumpbyxor)

Bubba lugnt.

Matte har ju tjatat och tjatat om den här helgen.

Bla, bla, bla, bla....

Efter ett tag slutar man ju liksom lyssna.

Det är ju säkert en del viktiga saker som man egentligen borde lägga på minnet, (ibland händer det att hon säger något viktigt men det är ytterst , ytterst sällan)

Så när Jane och Jannik klev in i stallet mitt i natten igår så blev jag väldans snopen innan jag förstod att nu var det äntligen dags.

Att äta ute  är i mitt tycke det bästa med hela den här "springalångtgrejen".

Att man får mumsa en massa godsaker och bli lite bortskämd på något vis.

Jag har sett att Matte och Husse beter sig på precis samma sätt när dom ska äta ute. Proceduren är likadan. Dom badar sig och gör en frisyr (Husse brukar bara rufsa till håret lite för han är redan så snygg säger han) och sedan åker dom iväg i bilen. (Jag har aldrig frågat hur långt dom springer)

Precis som för oss hästar.

Resan i åklådan var ganska lång den här gången, men jag hade William med mig så det kändes tryggt och bra.

Han snackar inte så mycket WiIlliam när vi är på utflykt.  Han bara suckar:

"Tyst Bubba. Nu ska vi fokusera och koncentrera oss!!!"

Koncentrera oss.  Är det något jag har svårt för så är det att koncentrera mig. Det vill sig liksom inte. Koncentreringen går över jättesnabbt och jag vill bara dra en fräckis eller bita William i rumpan. 

När vi koncentrerat oss i ett par timmar var vi framme.

Det var en jättestor äng med en massa snygga hästar och jag såg på långt håll att det var många många mathinkar där i olika fina färger.

Gissa om jag blev besviken när jag insåg att det var bara vanligt vatten i dom allihop!!! Snacka om att vi åkt dit i onödan.

Ja, ja. Matte rotade fram lite hö och morötter i alla fall och vi satte igång att äta. William ville tydligen fortsätta att koncentrera sig, så jag bestämde mig för att försöka äta upp det mesta av hans mat också så fort som möjligt.

Plötsligt, som från ingenstans, dök det upp två tjejer. Jag har aldrig i mitt liv sett något liknande.  De var det vackraste jag någonsin sett! 

Dom här tjejerna klappade och pussade mig och jag blev helt varm i hela kroppen. 

"Hej Bubbahorse", sa en av tjejerna med mörkt hår och bruna ögon. "Jag heter Emma och ska rida dig idag!!!" 

Emma hade kläder nån slags makalös färg som gjorde att hon påminde om en nyfödd minigris eller typ nån smarrig bakelse. Och sen luktade hon sååå gott. 

Jag bestämde mig på stående hov att jag gillade henne.

Den andra tjejen hette Frida och hon hade hår som såg ut som långt smaskigt hö. Snacka om att lyckan var gjord!

Jag tror vi sprang lite. Jo det gjorde vi. 5 mil tror jag det blev till slut.

Jag minns mest att Emma fnissade och klappade och pussade mig hela tiden och hon sa mitt namn på ett sätt som fick benen att kännas som mjuka hösilagestrån

Det lät liksom ungefär så här:

 "Bubbahåååååååååååååååårse! Du ä så fiiiiiiiiiiiiiin!!! Duttttttti Bubbahåååååååååååårse"

Ja jag gillade henne verkligen.

 

Nu är vi hemma igen och allt känns lite som en dröm med ett slags underbart skimmer över sig.

Ett minigrisfärgat skimmer

Bubba lugnt. 

Idag kom några som jag verkligen gillar.

Jannik , Therese och sist men inte minst Mini. 

Mini är ett sto av rasen solid paint.

Solid paint betyder på ett ungefär att on egentligen skulle haft en alldeles massa prickar och fläckar på kroppen, men av en eller annan anledning blev det inte så med Mini. Inte en endaste pluttedutt.

Hon föddes som i en enda stor solid prick rätt och slätt!

Jag hävdar bestämt att det är otroligt vackert att vara utan plulledutter.

Jag vet inte om ni förstått , men jag har nog gått och blivit lite till mig i ganasherna, kärat ner mig alltså.

Mini, hon är liksom alltid bra på allt hon gör och hon  gör det liksom utan att .....:"kolla här på mig"eller så.

Hennes Matte Therese är ljuvlig.

När Therese kommer in i stallet  blir alla glada och börjar fnissa och ha sig.

Och så blir det så där mysig stämning.

Jannik, det är en riktig böna det. Henne är det drag i . Som en sån där stark kryddig salsasås extra baota hot!!!

Jag är väldigt förtjust i Jannik

I början var hon ganska sträng och ibland undrade jag om hon tyckte om mig. (Det kan i och för sig haft en viss inverkan att jag vid ett tillfälle råkade tuggade lite för hårt på hennes armbåge. Jag skulle bara kolla lite hur armbågen såg ut på nära håll,  men så fastnade armbågeskinnet liksom mellan tänderna på mi på nåt himla märkligt sätt)

Men idag klev hon rakt fram till mig och kramade mig och viskade "vad fin du är killen"

Ni må tro att jag blev glad och bestämde mig för att göra mitt allra bästa på ridturen

När vi kom tillbaka från distanspasset ville   Mini inviga vår spolspilta.

Husse kallar den spolspilta, jag kallar den

"BUBBAHÄSTENS spa & konferens i Ubgsbo"

Vi kan erbjuda lerinpackning,  spaanläggning med varmvattendusch , schamponering och allt detta under infravärme 

1) Rromantisk weekend för två 

där ingår frukost (fibergi och hösilage) samt en extra bal med spån i boxen

2) Afterworkpaketet. 

Då rullar vi oss i leran och sedan går vi in i boxarna, kissar en skvätt och tuggar på hö med underhållning av transistorradioapparaten

3) Nöjesweekend

 Då får man åka till galopp-bananen

4) Cityweekend. 

Husse lastar på oss på åklådan och vi åker till närmaste bensinstation ca 7,98km härifrån. Husse tankar, tar en korv med bara senap och så åker vi hem igen,

Mini valde hur som helst spahörnan.

Alltihop flöt på himla fint där jag från min box stod i en perfekt position för att se Minis löddriga  kropp i kvällsljuset.

Jag stod och suktade en lång stund tills min Matte lite frejdigt förklarade att "varmvattnet räcker inte till dig också Bubba"

Istället kom matte dragande med två skivade potatisar som jag trodde jag skulle få mumsa i mig 

Men nähädu! 

Potatisarna var inte till för att ätas. 

- Jo, sa matte. " Jag hittade inga gurkskivor så du får hålla till godo med dom här" 

Att göra vad med, undrade jag lite oroligt?

- Man ska ta dom på ögonlocken , förklarade matte. "Så slipper du påsar under ögonen ock kommer att vakna pigg imorgon bitti Bubba"

Jag såg hur Mini lyckades kväva ett frustfniss bortifrån spolspilta.

" Okejdå, tänkte jag. Ja får väl prova dom däringa potatisarna då."

Det var ingen höjdare  kan jag meddela. Kort och intensivt

För det första såg jag ingenting och inte då heller Mini förstås

För det andra luktade dom ju så gott så jag ville ju hela tiden äta upp dom

För det tredje så ÅT jag upp dom!

Bubba lugnt!

 .

Matte vill ju att jag ska vara en liten snäll häst och sköta mig bra.

Inte göra allt för mycket skutt rakt upp och inte tugga för mycket på folk.

Det är ju bara så, att vissa saker är lite som upplagda för skutt och stoj, och då tycker inte jag att man kan skylla på mig. Jag kan ju liksom inte hjälpa att jag får lust att ta ett skutt ibland.

Om någon räcker fram en påse med smarsmallows (eller vare nu heter igen) så tar man ju liksom såklart en smarrsmallow.

Det hela började med att Hadari, min stallkompis, mallade sig över att han skulle åka till galopp-bananen och träna.

Jag brukar inte bli så himla avis på hans och Williams träningsgrejemojjer, för ärligt talat så är det ganska jobbigt att träna.

Men det där med galopp-banan lät ju väldigt mumsigt måste jag erkänna.

Jag älskar bananer!!

Jag förstod ju att jag var alldeles för liten för att vara påtänkt att följa med.

Men så plötsligt hörde jag Matte säga. "Kanske skulle vi hänga på du och jag Bubba. Och miljöträna oss lite??"

Miljöträna. Jaaaaa! Det låter jättekul. Miljöträna på att äta galopp-bananer.

Sagt och gjort. Vi hoppade på åklådan och for iväg.

Väl framme på galopp-bananen såg det inte alls ut som jag tänkt mig.

Det var som en väg som gick runt, runt och jag så inte en endaste banan.

Matte hoppade upp på ryggen och sedan skulle vi galoppera.

"Stopp och belägg, frustade jag. "Inte ett endaste galoppsteg förrän jag fått min galopp-banan!"

Jag skuttade lite på härsen och tvärsen och Matte såg lite sur och svettig ut, men hon verkade inte allt förstå att jag var besviken över att jag inte fick min banan.

Till slut tänkte jag "ok då" jag får väl springa det fortaste jag kan så kanske hon blir nöjd. 

Sagt och gjort, när kurvan blev mer rak, så tog jag sats och galopperade det fortaste jag kunde.

Men nähäpp.

Det var inte bra det heller.

Matte gormade och skrek och jag blev nästan lite orolig.

Matte hoppade av och hon var jätte jätteröd i ansiktet. Verkligen röd alltså. Och svettig

Jag fattade ingenting.

Jag fick stå och titta en stund och Husse och Hadari sprang och sprang.



Sen sa Husse "jag tar honom på ett par varv"

Honom, det var visst jag det.

Husse hoppade upp på ryggen och så var det meningen att vi skulle galoppera igen. Så det gjorde jag.

Husse var glad och klappade mig på halsen och jag kände mig lycklig.

Så plötsligt, som från ingenstans, dök det upp en hög med stenar vid sidan av vägen. Och precis där mellan två stenar tyckte jag minsann att det stack fram en liten gul banan.

Jag slog på en tvärnit och böjde ner huvudet för att kunna se lite bättre.

Då kände jag hur något liksom lättade från ryggen.

Något, det var visste Husse det.

Jag såg honom flyga fram mellan mina öron och jag såg också att han visst hade köpt nya ridbyxor med stjärnor på skinkorna. Dom satt skitsnyggt måste jag erkänna.

Jag har inte sett att han har haft dom på sig förut. Det kanske var hans galopp-banan-ätarbyxor.

Husse kravlade sig upp från marken och jag såg jag att hanockså var lite röd i ansiktet så jag tänkte att det är nog bäst att jag gör som han säger. (han hade dessutom fått geggamojja på sina nya banan-ätar-byxor.)

Han hoppade upp på ryggen igen och så galopperade jag två varv på den däringa vägen som gick runt runt.

Sen var det dags att åka hem.

Jag frågade Hadari när vi stod i åklådan på väg hem varför vi inte fått några galopp-bananer, men han svarade inte.

Han svarar aldrig. Han bara ser sur och viktig ut.

Han var nog också besviken över att det inte blev några bananer.

Eller också har han bara vaxproppar i öronen.

Bubba lugnt.

God morgon.

Idag är det söndag.

På söndagar brukar jag vilja sova lite längre. Ta lite sovmorgon. Ligga och dra mig i spånet och liksom ha lite egentid. Lite Bubbatid.

När jag har Bubbatid gör jag inget särskilt egentligen. Men den där tiden är viktig för mig. Att jag får komma ifatt mig själv liksom.

Det kan vara allt från att rulla mig i spånet, gnugga magen mot vattenhinken, leka med hönätet, bita William i rumpan till att bara stå och mysa.

I morse hade jag precis ställt mig i min mysställning och såg fram emot en lång stund med Bubbatid.

Då händer det.

"Tjohoooooo på er gullepååååååållarna!!! Tjingeliiiiiiiing!!!"

Matte kommer.

Snacka om jordens sämsta tajming alltså.

Matte är go och fin på alla sätt, men ibland är hon så himla glad på ett sätt som kan vara lite lätt påfrestande. Hon är liksom för glad. Sådär jobbigt glad. Sådär så det liksom kliar under hovsulorna.

Jag tänkte för mig själv att nu är goda råd dyra (vet inte vad det betyder, men jag tror att det är ungefär samma sak som att nu gäller det att sno sig på rejält)

Jag ställde mig i min kamelefjont-position.

Det är ett speciellt trick som bara jag kan och som går ut på att man ska göra sig osynlig och liksom smälta in mot bakgrunden. Som en kamelefjont. (jag tror det heter kamelefjont. Det är ett slags litet djur som bor i djungeln har jag för mig.)

Samma typ av taktik försökte jag i morse när matte kom. Att smälta in mot bakgrunden. Det gick sådär om ni vill veta.

Hon såg mig.

Jag vet inte riktigt vad som gick fel, men jag antar att jag behöver träna lite mer.

Jag tror att kamelfjonter har väldigt mycket tid att träna på sånt där när dom bara går runt i djungeln och inte har så mycket annat för sig.

Dom har mycket kamelefjont-tid helt enkelt.

Bubba lugnt.

Jag har hört i stallet att mina hästkompisar pratar mycket om det här med att bli inbjuden till  tävlingar och sånt.

Det finns vissa tävlingar man kan få en inbjudan till där man kan vinna en massa pengar och man får bada i havet och springa på stranden och lite sånt.

Undrar om man får fiska fiskdamm och blåsa ballonger också?

Jag kan inte riktigt förstå varför jag inte har fått någon inbjudan.

Min lillmatte är ofta bjuden på typ såna kalas och då får alltid alla komma. Det tycker jag är superbussigt och självklart liksom.

"men Bubba", säger WIlliam och lägger huvudet lite på sned. "Det förstår du väl att du inte är en flatracehäst. Du har inte kroppen eller knoppen för det helt enkelt. Du platsar inte! Sorry killen"!

Flatracehäst. Undrar vad det är för nå´t. Har det något med flätor att göra?

För i såna fall kan jag ju be Matte fläta min man och vi kan rejsa lite här hemma.

Ja, det skulle vi kunna göra ju!

Bjuda in till ett Flät-rejs.

Alla får komma och den som har snyggast flätor vinner.

Kroppen har jag ju defenefenitivt (eller vad det heter) Det finns ju ingen som har mer kropp än jag.

Och William som har stubbad man kan fetglömma vinsten. Han kan stå där med sin stubb och önska att han vore en flätrejshäst.

"Sorry William. Du har inte knoppen eller kroppen"!

Bubba lugnt!

Idag är jag helt slut i hovspetsarna.

Igår var det nämligen dags.

Jag hade hört talas om sandslottet i nästan ett år.

Det heter visst ridhus på människospråk.

William har berättat om det och det skulle vara något alldeles speciellt och märkvärdig förstod jag.

Ett stort stort hus (som ett slott typ) med massor av sand på botten.

Jag tyckte faktiskt inte att det var så märkvärdigt.

Det fanns jättestora hästar där. Och då menar jag JÄTTESTORA alltså. 

Jag var tvungen att  stå på hovspetsarna hela tiden för att inte känna mig alldeles pytteliten.

En annan lite jobbig grej var att den som byggt sandslottet hade placerat alla speglarna på så hög höjd. Jag försökte och försökte stå på hovspetsarna igen när jag speglade mig, men efter en stund blev jag väldigt trött i hovspetsarna faktiskt. Jag fick nästan som lite hovspetskramp och det är inte att leka med, det kan jag tala om.

Det är synd på en så snygg och stilig häst som mig tänker jag, att man bara ser öronen när man speglar sig liksom. Trots att man står på hovspetsarna.

Bubba lugnt.

Hej på er!

Jag har funderat lite över det där med att springa långt.

En del hästar som går i min hage (som har namn som slutar på nå´t på ox och sån´t) har sprungit både 12 och 16 mil på en endaste gång. 

Det känns lite långt och lite onödigt om ni frågar mig. Vad är grejen liksom?

Jag frågade Wille (jag kallar honom det. Husse kallar honom sir William the conqueror ox) varför det är så himla kul att springa så där långt. 

William tittade på mig lite med huvudet lätt överlägset på sned och tänkte, länge och eftertänksamt, under tiden han tuggade ur höet han hade i munnen. (det kändes som en halv evighet om ni frågar mig)

- Bubba, sa han. "Det där kommer du aldrig att begripa dig på grabben. Det handlar om att erövra banan och att exploatera sina gränser"

"Exploatera", tänkte jag och tog en tugga hö. Märkligt ord. Men det måste väl vara ungefär samma som att explodera fast att man gör det i 16 mil.

I samma stund bestämde jag mig. Jag ville också explodera mina gränser.

Sagt och gjort. Matte anmälde mig till en springtävling. 

Det larvigaste med hela grejen var att jag bara skulle få springa fem mil. Fy tusan vad skämsigt! FEM MIL liksom.

-Du är bara fem år Gullebubbis, sa matte och nöp mig i ganaschen." Du får inte springa längre än så!" 

Dagen D kom och jag fick åka i billådan till ett ställe som hette Rökulla.

Det var ett coolt ställe, med en massa färgglada hinkar och det var gräs överallt. Och det bästa av allt....där fanns Jane.

Här snackar vi "mycket mat" alltså

Jane är en av mina favoritbruttor och vet ni....Jane skulle explodera med mig på dom däringa fem milen.

Först skulle vi "rida fram". Det var tydligen samma sak som att gå runt hemma i hagen, fast nu tillsammans med en massa andra hästar.

Det var då jag tänkte att jag skulle försöka att "provexplodera" lite försiktigt.

Jag tog först ett skutt liksom rakt upp och sedan försökte jag att explodera lite med bakbenen.

Jag hörde att Jane fnissade lite och jag kände mig nöjd och tänkte att "det här går ju riktigt bra".

Jag och dom andra (jag är den snygga med bläs)

Plötsligt var det en människa som skrek "varsågod och rid och lycka till!!!"

"Jahapp", tänkte jag och följde efter en vit häst och ett par bruningar som gav sig iväg från ängen och upp på en väg.

"Nu", tänkte jag, "nu ska jag explodera mig själv riktigt" och så tog jag ett par rejäla skutt.

Men då hände något jättemärkligt. Jane tog fram sin strängaste basröst och gormade "NÄJ, BUBBA, NÄÄÄÄÄJ!!!"

Jag blev verkligen skitsnopen!

Jag tror att Jane märkte att jag blev lite snopen för hon klappade mig på halsen och viskade: "kom igen nu Bubba. Du klarar det här. Spring lika fint som du brukar bara"

"Jahaaaa. Man ska bara springa som vanligt? Jahaaaa. Jamen då gör vi väl det då", tänkte jag.

Så Jane och jag sprang som vanligt i fem mil och sen var det slut. En snubbe lyssnade med nån öronmojäng och sa "grattis, ni är godkända".  Matte grät en skvätt och sen åkte vi hem.

Inget märkvärdigt det där med att explodera om ni frågar mig.

Bubba lungt.

Tävlingens snyggaste ekipage (det är jag och Jane alltså)

Husse kommer på sin moppe varje kväll för att ge alla oss hästar mat.

Han verkar vara mallig över den där moppen tycker jag. Den har liksom fyra däck och en vagn som han är så glad över, där han kan lägga hö och mat till oss.

Den är såååååå bra och fin säger han.

Jag tänker att det är en moppe med en vagn. punkt. 

Hur som helst

Sen ska vi då få vår mat.

Vad tror ni händer då?

Jo, i dom andras krubbor (dom som har namn som slutar på ox och sånt) där ligger det värsta massa goa maten.

I min krubba då? Jo i min krubba ligger det små torra grässtrån som någon stått och klippt sönder med en sax. 

"Här Bubba", säger husse. "Här får du kvällsmumset. Hackat strå och mineraler"

HACKAT STRÅ??? Låter det som kvällsmums kanske? Skulle inte tro det.

Men, jag tänker att jag får väl offra mig och äta upp dom där stråna. Nu när Husse har stått och klippt dom och allt. Det måste ju ha tagit evigheter.

Det kan vara känsligt sånt där.

Bubba lugnt.

Idag var det dags igen.

Bil-lådan.

Jag anade ugglor i mossen redan när matte ställde mig i stallgången. Jag liksom känner det på hennes sätt att borsta mig. 

Jag känner att snart ska vi gå på den där bil-lådan.

Som till exempel när matte petar naglarna på mig, då brukar jag äta lite på hennes rumpa. I vanliga fall så fnissar hon lite och typ säger :"Men gullebubba vad gör du". Och sen äter jag lite till och och matte fnissar och så håller vi på lite så där fram och tillbaka.

När vi ska åka låda så liksom morrar hon: "LÄGG AV BUBBA". Då vet jag att det är bäst att stå som ett ljus. Annars får matte "minen". Den där specialminen när mungiporna åker ner och blir som ett uppochnervänt U och ögonbrynen liksom åker ihop på mitten. Den minen bådar inte gott.

Sen kommer dom där benvärmarna fram som jag måste ha varje gång jag åker i bil-lådan. Jag tycker att dom är urlarviga rent ut sagt. Jag skulle vilja ha några som är lite mer glitter på och kanske nitar. Men tydligen finns det bara urfula och töntiga benvärmare till hästar.

När det sedan äntligen är dags att gå på bil-lådan så händer samma sak varje gång. Eller rättare sagt, fyra saker.

1) Matte viftar och viftar och tycker att jag ska gå först.

(Jag tycker att Matte ska gå först. Dessutom ser jag att det inte ligger något hö i matskålen och då kan jag liksom inte se en enda bra anledning till att gå in i den där lådan. Dessutom gillar jag inte tjat och det är nu det börjar. Tjatet.)

2) Jag väntar på att Husse ska gå och lägga hö i matskålen längst fram i bil-lådan. 

(Jag väntar och väntar och väntar. Matte tjatar att jag ska gå på lådan, och tjatar och tjatar.)

3)  Matte morrar "men nog ska han väl kunna gå på utan att vi lägger in hö NÅGON ENDASTE GÅNG!!!"

(Jag tänker; "knappast hörrö")

4) Matte får "minen" och ber husse lägga in en tuss med hö.

Jag går på transporten.

(Matte kliar mig under pannluggen och suckar, "tänk att det ska vara så svårt att förstå gullebubba")

Jag tänker precis samma sak.

En tuss med hö liksom, hur svårt kan det va?

Jaja, hon lär sig väl någon gång.

Det gäller bara att vara konsekvent.

Bubba lungt.

 

Hej på er!

Jag stod här och funderade lite på det här med att gå i skolan. Gör alla hästar det?

När jag var liten bebishäst, sådär en tre-fyra år eller nåt (jag är ju minst fem år nu, MINST alltså) så tänkte jag inte så mycket på hur det skulle bli med ditten och datten. Jag busade med mina kompisar och min favoritsysselsättning var att mosa i mig mat av olika slag ( det är för övrigt fortfarande min favoritsysselsättning kom jag på....)

Hur som helst så berättade min matte Josefin för mig en dag att jag skulle flytta till Småland till en tjej som hette Kicki. Men först skulle jag gå ett tag i skolan och lära mig hur man blev en riktig ranchhäst.

Jag fick en klump i magen. Jag vet inte om det var gräset som jag precis hade mosat i mig eller om jag blev lite ledsen och rädd kanske. 

Men den här skolan visade sig vara ett toppenställe!!!

En kall vinterdag i januari skuttade jag ur transporten i Lidhult hos en tjej som hette Jenny Hansson. Hon ägde den här skolan som jag skulle gå i.

Jag har precis kommit fram till min skola.

Ranchhästar hette den.

Jenny var en bestämd och ganska sträng tjej, men jösses vad jag gillade henne mycket. Hon fick mig liksom att prova saker som jag aldrig provat tidigare och ni må tro att det var skoj.

I den här skolan gick det zebror, bebishästar som jag och en och annan maffig häst med prickar. (pappiloosa eller pruttoloosa eller något hette dom tror jag).

Pruttoloosorna och Zebran

I Jennys skola fick man inte göra precis som man ville om ni nu trodde det. Nej här gällde det att hålla bettet rätt i mun.

"Nu ska du få prova en sadel", hojtade Jenny en morgon och jag tänkte att nu kommer jag nog att dö.

Men det gjorde jag inte.

Den där sadeln var ju en finurlig grej. Man liksom snörade fast den runt magen och sen kunde vem som helst hoppa upp på min rygg och hänga med mig vart jag än bestämde mig för att gå. Ibland bestämde förstås Jenny vart vi skulle (oftast bestämde nog Jenny förresten...)

Jag står och ser lite cool ut vid stocken

Jag lärde mig att gå över små broar, genom fladdriga plastremsor, gunga gungbräda och galoppera utan träns.

Jenny sa att jag var duktig och att det nog skulle kunna bli en ranchhäst av mig såsmåningom.

Jenny och jag på en helt vanlig ridtur

En dag kliade Jenny mig bakom örat och sa:

- Nu Bubbahorse är det dags för din matte Kicki att komma och hämta dig. Nu har du blivit en riktig ranchhäst!

Jag sträckte på mig så jag blev minst 145 centimeter hög (MINST alltså) och kände mig otroligt mallig över att äntligen vara en ranchhäst. Jag visste inte riktigt vad det innebar, men jag förstod att det var något stort och väldigt häftigt.

Jag tänker ofta på mina kompisar i Lidhult,

Jag saknar pruttoloosorna och gungbrädan lite grann. Det finns inga pruttolosor här i Ungsbo nämligen. Bara mina tre kompisar som heter något som slutar på ox eller nåt.

Bubba lugnt!

Hej på er alla!

Jag heter Bubba.

Jo, faktiskt. Det är mitt riktiga namn.

Vissa menar att det liksom inte är ett riktigt namn och frågar "jamen, vad heter han egentligen??" 

Men på riktigt. Jag heter Bubba.

Min matte hade en blogg som hon skrev ganska mycket i innan hon skaffade mig. Det var på den tiden när hon ägde såna där lite tjusigare hästar med namn som slutade på ox och så. Hon tävlade en massa och tyckte att det var intressant för andra att läsa om det.

Sen hon skaffade mig så har hon inte skrivit ett ord i sin blogg. Jag tänkte att jag skulle ändra på det. Jag är ju också synnerligen intressant och spännande om jag får säga det själv.

Så från och med nu har jag tagit över bloggen och tänkte skriva lite om min vardag här på gården i Ungsbo. Jag tycker att jag har en hel del viktigt att komma med och här händer de mest äventyrliga saker ska ni veta. 

Min mamma var en liten söt islandshäst som hette Blesa. När jag tittar på bilder som matte har visat på henne så ser jag att vi har precis samma pannlugg. Busig och rufsig.

Min Pappa hette Sokrates. Min mamma har berättat massor om honom och hon säger att han var en riktig snygging. Tydligen väldigt bra på att springa långt också. 

Jag tänker att jag också ska bli bra på något en vacker dag.

Kanske på att springa långt....

Jag har bara inte riktigt bestämt mig för vart jag ska springa ännu.

Bubba lugnt så länge allihop! Wherever you are!

2015 har varit mitt livs roligaste Tävlingstermin!!!

När Milla kom i januari så fanns det ett litet tomrum i mitt hjärta som behövde fyllas ut och läka.

Då kom hon. Den bruna bönan från västkusten.

Mitt hjärta darrade till i bröstet och jag tänkte att "kanske kanske kan vi göra roliga saker tillsammans jag och den där  bruna bönan.

Hon hade långa bruna lena öron och hon tittade skeptiskt på mig när jag viskade i dom:

"Milla, var försiktig med mig. Vi kan väl bli vänner och se om vi kan ha lite skoj tillsammans. Och jag lovar att ta hand om dig. Men snälla, var försiktig med mig"

Milla spanade under lugg men smög in sin varma mule under min arm och stod där tills Kjell kom med något intressantare- hö.

Jag tolkade dock detta som ett "ja"

Allt sedan jag satte mig på Milla första gången så har ridningen och tävlandet känts lätt och roligt. Det har känts som varmkorven har hittat sitt bröd, som om marzipanen kom på att den ju kunde doppa sig i choklad, som om grädden hoppade upp och ner av glädje och vispade sig av sig själv innan den dök ner i kladdkakan.

Så har det känts.

En stor tacksamhet över att få rida denna fina häst och för förtroendet Jessica Holmberg gett mig.

Vad bättre kan då avsluta en säsong med att stolt berätta att Milla kommer att stå i vårt stall och tävlas av mig nästa säsong också.

Mitt hål i hjärtat är inte längre ett hål utan en obestämbar varm massa.

Som varm chokladbolssmet ungefär.

 

Första ritten i april, Finnerödja 50CR

Therese och Wacko Jacko, Jag och Milla

 

Wacko, Sockan och Millan

 

Nöjda efter målgång

 

Nästa ritt bar iväg till Göinge i Maj och 80kmFEI

Milla och Jag laddar inför start.

Så Gjorde också Kjell Och Sune

 

Milla gillar att bli groomad (OCH matad!!!)

Sune och Therese

 

I juli bar det iväg till LagSM med Kjell och Milla.

 

Starten







Lite trött Milla får omsorg av Karin.

Efter det slog vi till på A9 ritten och Kjell fick låna Therese fina Wacko Jacko på en 40CR Kristinehamnritten

Godkända och glada!

Rökullaritten. Hemmaklubbens tävling. Årets höjpunkt.

 Jag skulle rida ihop med goa tjejer och bli  groomad av min bästis Lena.

Dimmigt innan start

Årets sista tävling var kanske den mest utmanande då vi skulle ta den lille svarte helegyptiern på hans första CR40km. Premiär för Hadari på Vedemaritten. Milla följde med som hålldam

Kjell och Hadari spanar in tävlingsmiljön







Milla var på sitt bästa springhumör


Målfotot skvallrar om en riktig fight


Madde passar på att nypa Kjell lite i baken.

 

Jag har tävlat för att det varit roligt på en häst som får mitt hjärta att dansa.

Ulf Persson kom fram till mig efter en av de sista ritterna för säsongen och sa:

"Kicki, det syns liksom inte riktigt var du slutar och Milla börjar liksom"

PANG! Där satt orden på min känsla. Tack Uffe!

Och Tack alla ni andra som ställer upp hela tiden med er tid och ert fanstastiska engagemang. Utan er vore allt det är tråkigt och trist i alla fall.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag ska på ett litet ridläger i helgen.

Mitt första.

Som barn läste jag om att man kunde åka på ridläger och trots min inneboende hästskräck hade jag någon slags längtan att ändå få åka.

Att bo i barack eller på höskulllen. Att rida ner till sjön och bada med solvarma, envisa russ. Att äta näringriktig mat (typ bruna bönor och fläsk) ut kåsa. Att ligga och viska och berätta spökisar till långt in på natten så man nästan inte törs somna sen.

Jag åkte aldrig på något ridläger.

Jag läste Starlet och åt popcorn och tog cykeln med mina kompisar till Åmmelången där vi fiskade brax, tog guldfisken, baddaren, magistrarna och en massa andra små guldfigurer som man sedan pinnade fast på sin lilla sammetsdyna . Men några russ var det aldrig tal om hemma på sportvägen 2.

Nu ska det bli av.

På fredag styr jag, Kjell och Hadari kosan mot Flen och Ella Lindblom http://www.prinsensaraber.se/

Jag undrar om hon är bra på att laga bruna bönor och berätta spökisar.

Det är nog bäst att jag packar lite extra saker i nödfall.

 

 

Igår gjorde vi vår sista uppladdning inför lagSM på 80km, Laxåritten i helgen.

Milla och jag öppnade lungorna genom ett litet race uppför gruvbacken som är ca 150m,

Hadari och Lena fick till deras stora lycka följa med och Hadari tog täten.

- Han kommer nog att bli lite trött och slå av på farten efter halva backen, ropade Lena innan de båda satte av i galopp.

Det enda jag såg var ett sandmoln och en svart rumpa som försvann uppför backen.

Trött Hadari? Näpp!

Lycklig Hadari? Japp!

 

 

En dag varje år händer det .

Det drabbar en som en fet fläskläpp. En liten hint om att kjolen som slutar strax ovanför knät snart nog borde sluta strax under knät och att det blonda hårsvallet  kanske borde klippas av snart i en fin liten page och att frekvensen av symöten och Tupperwarepartyn är oroväckande låg.

Fördelsedagen, den faktiska!

Vilken är då ens faktiska ålder?

Jag började rida när jag var i 30-årsåldern då de flesta jämngamla med mig suttit i sadeln sedan de var fyra år. Då tänker jag att min faktiskta ålder i samvaro med hästarna är de tio år jag hållt på med dessa underbara varelser +  de fyra år mina hästbekanta  haft  som försprång.

Så blir ju min faktiskta hästålder runt 14 år. Detta tycker jag passar perfekt in med bilden jag har av mig själv. 39 känns bara främmande och konstigt och fel.

Den som uppfann tideräkningen, jag tror han hette Otto von Friesen. Han fick säkert många pris, men jag lovar att han hade åldersnoja han också från stund till annan.

Det är ju trevligt att sitta och fingra på medaljerna på kammaren, men ännu trevligare att sälja dem dyrt, sätta sprutt på pengarna och göra något roligt. Allra hellst för någon annnan

Jag kan höra Otto öppna sitt fönster i gränden och ropa:

-ikväll pantar jag in medaljen jag fick för att jag knäckte den där nöten med skottåret. Jag bjuder laget runt!"

Jag hoppas jag jan öppna fönstret i gränden någon gång och bjuda på laget runt.

Men fram till dess: Välkomna imorgon på 39-års kalas med tårta. Eller som jag väljer att kalla det: Välkomna att fira min faktiskta hästålder på 14 år med grillkorv, jordgubbstårta och glas med färglada sugrör.

Jag bjuder laget runt med saft!