Om

Jag heter Kristina Hagevi och är född 1975.
2005 Blev jag biten av distanssporten och har sedan dess tränat och tävlat inom denna härliga sport.

2007  köpte jag ett arabsto - Sol.
Vi hann bli ett sammansvetsat team med tre tävlingssäsonger i bagaget..

I mars 2011 fick jag hastigt ta bort Sol på grund av akut kolik.

Hon lämnade ett enormt tomrum efter sig.

Säsongen 2011 tränade och tävlade jag "Super Extreem ox",                                    en arabvalack på då 8 år, som ägdes av Gunilla Carlson.

Mellan 2011-2014  ägde jag arabstoet Belisha f. 2006. Hon flyttade i juni 2014 till sin nya ägare Cissi Fors, där tanken är att hon ska bli fölsto.

Säsongen 2014 tränar och tävlar jag essica Holmbergs häst Princess Millenia. Ett tillskott till distansfamiljen anländer i maj 2014. Hadari, arabvalack f. 2008

 

Godkända ritter Princess Millenia 2014

Finnerödjaritten 50CR

Göingeritten 80kmCEI*

 

Godkända ritter Belisha 2013

A9-ritten 50km

 

Godkända ritter Belisha 2012

Sämsholmsritten 50km

Dackeritten 80km

Sydnärkeritten 50km

Laxåritten unghästfinalen 80km

 

Godkända ritter Belisha 2011

Tjustritten 50kmCR

 

Godkända ritter Super Extreem 2011:

Vedemaritten 80km*                                                                                                            Göingeritten 120km**                                                                                    Uppsalaritten 50km

 

Godkända ritter Super Extreem 2010

Hökensåsritten 80km                                                                                          Vasaritten 80km


Godkända ritter Sol:

2008:
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 50km
Fornaboda 80km
Hallandsritten 80km
2009:
Ekenäs 40kmCR
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 80km
Billingeritten 120km
Tjustritten 50km
2010:
A9 80km**
Sydnärkeritten 40kmCR                                                                                          Göingeritten 120km**

Visar inlägg från november 2010

Tillbaka till bloggens startsida

Ingenting är omöjligt! (så länge man har goa grannar med traktorer)

Ingen har väl missat att det har snöat en hel del idag?

Jag hade bestämt med Anne att hon skulle komma ut och ta en lite längre tur på Sollan. Få möjlighet att testa henne  i alla gångarter och se hur hon är att rida ut på själv. Finemang! Ända tills jag tittade ut imorse och såg att det var värsta snöovädret. Jaja, tänkte jag. Det är nog inte så farligt. Det  var det inte heller, men stallet ligger som i en liten dal med två uppförbackar på varje sida och det var inte plogat. Vi hann köra fast ett par gånger, men som tur var ryckte de snälla  grannarna med  traktorer ut utan att blinka.

Trots det lite strapatsfyllda biläventyren så hade vi en jättetrevlig förmiddag. En del människor kan man verkligen skratta ihop med trots att det kör ihop sig lite ibland.

Anne red Sol på en oplogad väg i halv storm och de var jättefina. Vi nöjde oss med 8 km eftersom snön var relativt tung och det är ett ganska jobbigt motstånd.

Anne och jag kostaterade att vi är rejäst hästnördiga. Både Sol och Anne var dyngsura, vattnet i hagen var bottenfruset, vi körde fast med bilarna och snön vräkte ner, men jag var ändå glad i magen och varm i hjärtat när jag slirade hem med bilen.

Påminner lite om den här dagen, fast tvärtom...

http://teamsol.bloggo.nu/Mental-traning-eller-dumhet/

 

 

Magiska fingrar...

Igår kom hovis och vinterutrustade Sol. Nu har hon snösulor och brodd och på måndag drar träningen igång. Skritt och skritt och lite skritt......

Nejdå, lite annat ska vi nog klämma in också. Det känns kul, nytt och fräscht. Jag tror att vi ryttare behöver lite vintervila vi också för att känna suget igen efter de där timmarna  på hästryggen.  Sol har vintermage efter allt hö och det känns helt ok. Jag vet av erfarenhet att hon arbetar bort den när hon lufsar på lite mer regelbundet.

Idag hade vi tömkörningskurs i ridhuset. Jag har en god vän, Mats,  som är tömkörningsintruktör och som brukar komma till oss med jämna mellanrum. Vad kul det är, men ack så svårt. Lite irriterad blev jag på att Sol inte kunde få rätta knycken. Då säger  Mats att när hästen inte går rätt så är det för att JAG gör fel. Ja, ja tsa jag. Gör själv då....och det gjorde han. Och vips så gick hon så fint så fint. Märkligt!

 

 

Ungefär som med tandläkaren

Anne Lidholm från min klubb var ute och red med oss ikväll. Hon tog Sol, Lena red Babbis och jag red Diipp. Sol tuffade på som ett litet tåg medan Babbis och Diipp var betydligt piggare. Babbis blev helt till sig i trasorna när vi tog lite galopp och Lena hade fullt sjå att hålla henne på marken. Diipp var inte alls nöjd med det enligt honom söliga tempot, och att han fick ligga bakom damerna. Han kickade och kickade och fösökte ta sig framåt. Det var ändå en mysig tur och Anne red verkligen Sol toppenbra. Det märktes att de trivdes tillsammans.

På lördag är det tömkörningskurs i ridhuset med min kompis Mats som brukar komma ett par gånger varje år. Han är jätteduktig och vi har alltid så roligt tillsammans. När han har varit hos oss så blir man alltid så inspirerad och man tänker "Nu ska jag minsann tömköra massor"!! Sedan blir det lite mindre och mindre för varje månad som går .

Det är ungefär som när man går till  tandläkaren. Man går därifrån och tänker ."Nu ska jag använda tandtråd massor"!!!!

Fruset.

Idag blev det lite skritt och styrketräning i paddocken. Men du milde vad hårt det var i backen. Bara -1 grad, men ändå stenfruset. Synd. Jag försökte lägga tyglarna mot sadeln och styra Sol genom att förflytta vikten. Det var skojjigt. Hon sprang ut på gärdet genom öppningen i staketet. Vi missförstod verkligen varandra helt. Kan dock inte enbart skylla på henne tror jag. Jag måste nog träna lite på mina signaler.

Jag kände att jag ville sega mig upp utan pallen idag och tog sats så det stod härliga till. Detta resulterade i att jag istället dök huvudstupa över på andra sidan Sollan och blev hängande på hennes hals. Hon blev nog lite snopen och spurtade framåt i en väldig fart. Jag klämde mig fast som en igel och lyckades hasa mig tillbaka i sadeln. Fort som ögat tittade jag mig omkring. PUH! Ingen såg!

Nästa gång tar jag pallen i alla fall. Bättre att känna sig som en tant än att bryta lårbenshalsen på både mig och hästen.

Dags att bekänna...

Sols vintervila pågår för fullt. Visst  längtar jag lite efter att träningen ska dra igång, men jag vet av erfarenhet att man hinner bli mätt på den också tids nog. Så jag njuter av våra mysturer lite till.

Jag har investerat i en finfin pannlampa och den lyser upp hela skogen känns det som. Riktigt mysigt. Kvällsturerna är magiska med mörkret runtomkring och ibland skymtar man små ögon som glimmar i mörkret.

Jag måste erkänna en sak. Jag har lite svårt att komma upp i sadeln med långkalsonger, termobyxor,säkerhetsvänst och dunjacka. Jag känner mig som när jag var barn och mamma pälsade på mig så mycket under bävernylonoverallen att jag knappt kunde böja vare sig armar eller ben.

Därför......(det bär mig emot att säga det) ...har jag skaffat en pall att kliva på när jag ska sitta upp på Sollan. Vissa kallar den "tantpallen".

Jag ser det mer som ett litet tillfälligt hjälpmedel. Högst  tillfälligt...promise!!!