Om

Jag heter Kristina Hagevi och är född 1975.
2005 Blev jag biten av distanssporten och har sedan dess tränat och tävlat inom denna härliga sport.

2007  köpte jag ett arabsto - Sol.
Vi hann bli ett sammansvetsat team med tre tävlingssäsonger i bagaget..

I mars 2011 fick jag hastigt ta bort Sol på grund av akut kolik.

Hon lämnade ett enormt tomrum efter sig.

Säsongen 2011 tränade och tävlade jag "Super Extreem ox",                                    en arabvalack på då 8 år, som ägdes av Gunilla Carlson.

Mellan 2011-2014  ägde jag arabstoet Belisha f. 2006. Hon flyttade i juni 2014 till sin nya ägare Cissi Fors, där tanken är att hon ska bli fölsto.

Säsongen 2014 tränar och tävlar jag essica Holmbergs häst Princess Millenia. Ett tillskott till distansfamiljen anländer i maj 2014. Hadari, arabvalack f. 2008

 

Godkända ritter Princess Millenia 2014

Finnerödjaritten 50CR

Göingeritten 80kmCEI*

 

Godkända ritter Belisha 2013

A9-ritten 50km

 

Godkända ritter Belisha 2012

Sämsholmsritten 50km

Dackeritten 80km

Sydnärkeritten 50km

Laxåritten unghästfinalen 80km

 

Godkända ritter Belisha 2011

Tjustritten 50kmCR

 

Godkända ritter Super Extreem 2011:

Vedemaritten 80km*                                                                                                            Göingeritten 120km**                                                                                    Uppsalaritten 50km

 

Godkända ritter Super Extreem 2010

Hökensåsritten 80km                                                                                          Vasaritten 80km


Godkända ritter Sol:

2008:
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 50km
Fornaboda 80km
Hallandsritten 80km
2009:
Ekenäs 40kmCR
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 80km
Billingeritten 120km
Tjustritten 50km
2010:
A9 80km**
Sydnärkeritten 40kmCR                                                                                          Göingeritten 120km**

Visar inlägg från augusti 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Konstigt

Sol

http://hastgarden.blogspot.com/2011/08/tiden-rusar.html

Dagar läggs till dagar som blir till månader och år. Trots det så finns ändå tårarna där rätt vad det är, precis bakom ögonlocken, bara färdiga att trilla ut. Konstigt.

Signhild

Granne med vårt stall är en liten ladugård.

För ett par år sedan flyttade en ny kossa in. Hon hette Lena. Lena var dräktig och fick snart  en liten kalv. Grannbarnen döpte den lilla kalven till Kicki.

Kicki växte på sig och är nu ett riktigt praktexemplar av rasen SRB. För några månader sedan fick hon en kalv. En urgullig liten tjur som gör tjurrusningar mot staketet när man går förbi. Hoppar, skuttar och vill leka. Precis som en liten tjur ska vara.

När Malin och Sara hälsade på i helgen passerade vi hagen med Kicki och kalven.

-Å vilken söt kalv, sa Malin.  "En liten tjejkalv"!

-Det är ingen tjejkalv, rättade jag. "Det är en liten tjur"

-Men den har ju juver, sa Malin. "Titta själv"!!

Jag tittade och tittade. Juver? På Kickis lilla tjurkalv? Nääää!

-Det är en tjur, hävdade jag bestämt! "Jag slår vad en kexchoklad!"

Ikväll när jag skulle kvällsfodra hästarna åkte jag förbi kohagen och bonden Magnus stod och fyllde på vatten till Kicki och tjuren.

-Vilken söt liten tjur Kicki har fått, hojtade jag genom min nervevade bilruta!

-Menar du Signhild, ropade Magnus tillbaka?

-Signhild? Nej, jag menar tjuren, försökte jag.

-Det är ingen tjur, skrattade Magnus. "Ser du inte att hon har juver? Du är för rolig du!!"

Jag vevade upp rutan och åkte vidare upp till hästhagen. Jag tänkte att jag är ju ändå inte speciellt förtjust i kexchoklad. Jobbigt att äta, smuligt och kladdigt.

Snart snart!

Ikväll var det utfodring av både folk och fä i hagen.

Det var mysigt trots att regnet drog in precis när vi slagit oss ner. Men Anne och jag var rörande överrens om att sommarregn minsann bara är trivsamt och dessutom på ett effektivt sätt  jagar bort knotten.

Såsmåningom tittade kvällssolen fram bakom molnen och bjöd på en underbart vacker regnbåge.

Vid regnbågen slut väntar två skatter

 

Snart är sommaren slut. Men vilken sommar!

Innan vi vet ordet av kommer det en ny sommar med nya små gula tussilago i dikeskanten, nya smaker på GB:s glasskarta och nya ridturer i kortärmat på solvarma hästar.

Precis alldeles snart.

 

Värmlandspinglorna

Igår kom Sara och Malin från Värmland och hälsade på. Sara skulle hämta hem sin pärla, Star.

Som en virvelvind seglade de in och vi pratade oavbrutet hela kvällen. Framåt nattkröken stupade vi i säng och jag hade ont i kinderna och magen av allt skratt.

Efter frukost styrde vi kosan mot stallet för en ridtur. Sara poserade i sina nya ridbyxor som förstås var rosa, närmare bestämt KNALLROSA!

Malin som inte ridit på ett halvår var lite nervös då jag hotat med en 3-milstur. Men allt gick fint och turen slutade lite lagom på 8km. Malin pustade ut. Vi fick nästan bända henne av hästen. Jag vet inte om det mest berodde stela knän eller på att hon blev förtjust i Bellis.

Väl hemma i stallet blev hästarna ordentligt ompysslade av Sara och Malin. Kan man ana vem som är utbildad frisör i gänget?

Kom snart tillbaka världens goaste pinglor! Saknar er redan!!!

Saras fläta

Malins fläta

 

Vildsvin.

Det finns några saker som jag har lite svårt för. Vildsvin är en av dem.

Idag testade vi formen och gav oss ut på en 2-milstur.

Bellis var pigg och framåt och vips så var vi nästan hemma. Det var då vi såg dem.

I en åker på höger sida, ca 20 meter från oss började det plötsligt skutta runt små svarta saker.

Det var vildsvinsbebisar.

I kanten på åkern stod en stor stor svart sak. Den skuttade inte...den blängde.

Bellis stannade till, vände på huvudet och tittade bak mot mig för att söka bekräftelse på att det inte var farligt.

Jag var ett klent stöd.

-Vi springer fortsom tusan  härifrån, viskade jag.

Bellis såg snopen ut, men hon var inte svår att övertala. Vi sprang. Sista biten hem gick i rask galopp och Bellis var överlycklig.

Jag vet att det finns ormterapi där människor som tidigare haft ormskräck helt plötsligt törs stå med en orm lindad runt halsen. Fantastiskt!

Jag undrar om det finns vildsvinsterapi. Jag tror att jag skulle behöva det.

Först titta på vildsvin på långt långt håll till att börja med och efter många långa terapitimmar kanske sträcka fram handen och pilla lite på ett.

Och sen....om 10 år eller så, hundratals vildsvinsterapitimmar senare...då kanske jag står och stylar med en galt slingrad runt halsen. Kanske...

Skänkelvikning - lätt som en plätt!

Caroline dök upp kl 11 på förmiddagen. Med ett leende som gjorde att det kändes som ett kärt återseende när vi kramade om varandra. Trots att vi aldrig träffats.

Vi åkte karavan ut till stallet och hämtade tre sommarvarma hästar i hagen.

Jag red Diipp och Caroline red Bellis. En stillsam prat-tur på 7km i kuperad terräng. Bellis gick så fint på tygeln utan att Caroline rörde en fena. Hon bara satt där!!!     Hur fuskigt är inte det?

Efter ridturen dukade jag upp lunch i vår paddock (parkeringsplats) med sjöutsikt. Solen strålade och vi pratade oavbrutet i ett par timmar. Härligt!

Sedan drog det ihop sig till ridhuslektion. Jag försökte skylla på migrän och snuva, men Caroline sa bara:

-Försök inte Kicki!

Så vi lastade ärtan och styrde transporten mot ridhuset.

Det var svettigt, lärorikt och väldigt kul. Caroline sa att jag INTE såg ut som en säck potatis. Med det betyget var jag nöjd! Bellis skötte sig fint och jag fick en hel del redskap för vår framtida träning.

Döm om min förvåning när vi faktiskt lyckades få till ett par skänkelvikningar. Tur eller skicklighet? Det låter jag vara osagt. Men vikte skänklar, det gjorde vi!

Nervös!

Jag är pirrig och förväntansfull!

Imorgon kommer nämligenCaroline från Vetlanda. http://www.hastgarden.se/html/om_oss.html

Hon är utbildad A-trainer, level 3.

Vi fick av en händelse kontakt med varandra när Sol varit i min ägo ett par år och jag fick då reda på mer om Sols bakgrund. Det visade sig nämligen att Caroline ridit in och utbildat Sol längre tillbaka i tiden.

http://teamsol.bloggo.nu/Sa-borjade-det/

Under några år har vi haft kontakt. Caroline har peppat mig när det varit motigt och hjälpt mig med kloka ord och tips om det mesta. Men....vi har aldrig träffats!

Imorgon ska vi ta en mystur på Bellis och Diipp, äta lunch och sedan lastar vi Bellis och åker till ridhuset. Jag ska ta en lektion för Caroline.

Idag fick jag panikångest när jag kom  att tänka på en sak.

Jag kan ju inte rida!  Hur i hela världen kunde jag glömma det?!

Så pinsamt det blir när Caroline kommer på mig.

-Då Kicki...varsågod och gör en skänkelvikning och en piaff!

"Öhhhhh. En skänkelvadförnågot?"

Men jag kanske kan bli lite lägligt snuvig precis innan vi ska lasta. Elller få migrän.

 

 

Att vidga vyerna

Det finns vissa saker man inte vill höra när telefonen ringer.

"Det går en brun häst i vår kohage", kan definitivt kvala in som en av dessa.

Då uppenbarar sig två valmöjligheter.

Val 1:

"Ursäkta men ni måste ha ringt fel nummer."

Val 2:

"Ge mig fem minuter så kommer jag."

Bellis gick mycket riktigt i en hage en bit bort. Fridfullt  betade hon tjockt kraftigt gräs, medan Diipp och Babbis oroligt sprang runt i vår hage och gnäggade.  Diipp var riktigt upprörd över att en av hans tjejer smitit från flocken. Jag kan höra honom förmana henne när hon lufsade iväg:

"Nej Bellis! Så där får man inte göra. Kom tillbaka! Vi kommer att få skit för det här!"

Bellis lufsade snällt med tillbaka till hagen och jag synade stängslet. Helt orört.

 

"Älskling, jag äter ute ikväll."

 

 

Ridhuspremiär.

Idag skulle Bellis miljötränas och sätta sin hov i ett ridhus för första gången.

Anne och jag rediväg  med Babbis och Bellis till Marstad, där vi har tillgång till ett stort fint ridhus.

Bellis var lite på sin vakt när vi skulle kliva in i detta enorma märkliga hus. Men när vi väl var inne så gjorde hon inte så stor affär av det hela. Vi skrittade runt och luktade på hinder och tittade på spännande skyltar som satt uppsatta på väggarna.

Såsmåningom kunde vi börja göra lite lättare övningar och det märktes att hon gått på bana förut. Hon visste vad det handlade om. Synd att hon hade en säck med potatis på ryggen bara. En svettig men glad potatissäck.

Anne och Babbis körde ett lite hårdare pass och de var otroligt fina tillsammans. Babbis var på G och fick ur sig en hel del energi.

Annetog sig även an ärtan och fick henne såklart att gå som en lite klocka.

Anne är som en starkt förädlad variant av en säck potatis. Hon är som OLW:s godaste potatischips. Sourcream and onion. Mina favoriter.Party Size!

                                                                                                   

Kåremålatjejerna

Idag var det skönt att sitta upp på hästryggen igen efter en vecka med febertoppar och sängläge mestadels. Kroppen kan vara eländig ibland. Den kan inte följa de mest enkla och tydliga intruktioner.

Lena, Dipp, Bellis och jag styrde transporterna mot Kåremåla i Rumskullatrakten. Där väntade Petra och Emma med sina hästar. Vi skulle ta en mystur.

Petra har lånat Star som ägs av min kompis Sara från Värmland. Han har gått ett antal distanstävlingar och jag fick äran att rida honom på en 8-mil  förra året. Han är en riktig pärla.

Star, Sara, Mangan och jag på Björkviksritten

 

Idag var Star tävlingsladdad. Han trodde absolut att det var starten som gick när vi gav oss iväg. Han galopperade på tvären och frustade och skuttade. Det var härligt att se. Bellis och jag låg längst bak och hon galopperade och studsade hon också. Men hon lyssnade fint när jag förklarade att vi nog skulle hinna springa tids nog.    Det var underbart.

Turen landade på ca 15 km och vi var nöjda, glada och svettiga när vi kom tillbaka. Backarna i Rökulla är lite att bita i.

Upplevelsen toppades med att Barbro bjöd på kaffe i huset som hade en vidunderlig utsikt över Rumskullaskogarna.

Jag ska nog flytta dit. Jag tror faktiskt det.

Ska bara fixa med lite grejer först. Vinna på triss bl.a.

Livet kallas det visst.

Idag har jag tagit en tripp i nostalgins värld.

Jag funderade över vad som hände vid den här tiden förra året och jag funderade över hur livet kommer att se ut om ett år.

Förra året så här dags skrev jag det här inlägget:

http://teamsol.bloggo.nu/Allt-ar-som-vanligt-fast-nastan-lite-battre/

Det var två veckor efter att Sol haft sitt första kolikanfall.

Det är skönt att man inte vet vad som väntar bakom hörnet. Det är otroligt finurligt uttänkt om det nu är någon som suttit och klurat ut det. Vad vet jag.

Man får ta en sak i taget och liver rullar på . Man ser fram emot saker, gläds och blir besviken. Gråter och skrattar.  Om vartannat, dag efter dag.

Livet kallas det visst. Alla små små ögonblick. All längtan, all iver och all sorg och lycka. Det är bara att hänga med på tåget och försöka göra det allra bästa man kan av resan.

Ibland saknar jag Sol så att jag kan bli alldeles galen. Det värker i magen.

Men så knallar jag upp till hagen och där står hon. Ärtan!  Bellis! Lena säger att hon bara gnäggar när hon ser att det är jag som kommer.

...och hon kommer fram och sticker mulen i handen.

 Kan man vara ledsen då?

 

 

Pappa - mannen som kunde tala med hästar.

Idag tog Bellis och jag ett pass med backar och galopper. Ärtan var pigg och bjöd fint i uppförsbackarna. Nästan lite väl fint !

Mamma och pappa är på besök.

Pappa ville förstås se Bellis så vi gjorde en utflykt till stallet.

Två av mina absoluta favoriter

Trafikträning

Bellis har haft en veckas vila nu eftersom jag varit bortrest och lekt med Svenne.

Hon har fått gå i hagen, mumsa och bara vara häst.

Igår fick Bellis nya springdojjor och idag bar det iväg på ett travpass 1 mil. Vilan gjorde att hon var pigg som en ärta.

Härligt. Ett par galopper blev det och hon gjorde små glädjeskutt när vi blev lite oense om farten.

Ola och Malin åkte med i bilen och trafiktränade. Det fungerade jättebra.

Imorgon bitti blir det skritt innan flugorna och bromsarna hunnit vakna.

 

Det bästa sällskapet

I kväll hann jag sitta en stund i kvällssolen på stenen i hagen.

Hästarna mumsade fridfullt omkring mig och det var alldeles alldeles stilla.

Ibland kommer livet och tankarna ifatt. Då är det skönt att bara vara. Och det finns inget bättre sällskap i det läget än hästarna. Inga frågor eller krav.

 

 

Simlångsritten.

Igår red tävlade jag och Svenne SImlångsritten 120**.

Det var två härliga dagar i Halmstad.

Festen började redan på lördagen med förbesiktning och födelsedagsfirande av allra bästa Gunilla. Tårta och ballonger i tältet på viloområdet.

Team Zaphir

Team Svenne

På söndag morgon klockan fyra ringde väckarklockan. Vi laddade och värmde upp innan start.

Vår plan var att ha roligt och rida tillsammans med Emma och Argentina i ett lagom tempo som kändes bra för dagen.

                                                      Team Persson

Kvart över sex gick starten när dimmorna lättade över Halmstad travbana.

Dagen förflöt och hästarna kändes pigga och fräscha genom hela dagen. Emma och jag hade jättemysigt och trevligt. Svenne hade fina pulstider och inga anmärkningar under dagen.

Groomteamen höll humöret uppe både på sig själva och på oss. Det var service i toppklass!

                                "Är det verkligen säkert att dricka det här?"

                                               Team Persson/Boberg//Hagevi

 

I grindarna tog mina groomar så väl hand om mig att det var i det närmaste en spaupplevelse.

Så här ser ett vinnande koncept ut! Målgång Emma och Argentina.

Kanske inte ett vinnande koncept för dagen, men ett glatt sådant! Målgång jag och Svennis.

 

I slutbesiktningen visade Svenne en lättare markering på höger framben.

Så supertrist och snopet.

Emma och Argentina gick genom hela dagen utan en enda anmärkning och även slutbesiktningen var helt prickfri. Den hästen och den tjejen imponerade mig stort. Vilket samspel! Jag blev rörd av att se dem på banan.

Om jag säger att jag inte är besviken så ljuger jag nog lite grann. Visst känns det oerhört snopet att kämpa ihop i 12 mil och inte få ett godkänt resultat. Men Svenne skötte sig exemplariskt och han var så framåt och så pigg under hela dagen. Vi hade verkligen roligt. Och huvudsaken är att han mår fint nu och att det går att blicka framåt mot nya mål.¨

Men visst....man är ju bara människa...