Om

Jag heter Kristina Hagevi och är född 1975.
2005 Blev jag biten av distanssporten och har sedan dess tränat och tävlat inom denna härliga sport.

2007  köpte jag ett arabsto - Sol.
Vi hann bli ett sammansvetsat team med tre tävlingssäsonger i bagaget..

I mars 2011 fick jag hastigt ta bort Sol på grund av akut kolik.

Hon lämnade ett enormt tomrum efter sig.

Säsongen 2011 tränade och tävlade jag "Super Extreem ox",                                    en arabvalack på då 8 år, som ägdes av Gunilla Carlson.

Mellan 2011-2014  ägde jag arabstoet Belisha f. 2006. Hon flyttade i juni 2014 till sin nya ägare Cissi Fors, där tanken är att hon ska bli fölsto.

Säsongen 2014 tränar och tävlar jag essica Holmbergs häst Princess Millenia. Ett tillskott till distansfamiljen anländer i maj 2014. Hadari, arabvalack f. 2008

 

Godkända ritter Princess Millenia 2014

Finnerödjaritten 50CR

Göingeritten 80kmCEI*

 

Godkända ritter Belisha 2013

A9-ritten 50km

 

Godkända ritter Belisha 2012

Sämsholmsritten 50km

Dackeritten 80km

Sydnärkeritten 50km

Laxåritten unghästfinalen 80km

 

Godkända ritter Belisha 2011

Tjustritten 50kmCR

 

Godkända ritter Super Extreem 2011:

Vedemaritten 80km*                                                                                                            Göingeritten 120km**                                                                                    Uppsalaritten 50km

 

Godkända ritter Super Extreem 2010

Hökensåsritten 80km                                                                                          Vasaritten 80km


Godkända ritter Sol:

2008:
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 50km
Fornaboda 80km
Hallandsritten 80km
2009:
Ekenäs 40kmCR
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 80km
Billingeritten 120km
Tjustritten 50km
2010:
A9 80km**
Sydnärkeritten 40kmCR                                                                                          Göingeritten 120km**

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg från november 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Degmage

Det är ju ett elände att degen ska vara så god. Det blir liksom inte så många pepparkakor till stallfikat då. Men man kan ju baka många gånger...

 

jjjj

Min häst eller Starlet

När jag var barn och tonåring var jag ingen hästtjej. Jag hängde inte i stallet och borstade på mina fyrbenta vänner och jag förfrös inte fingrarna på en kall ridbana. Jag läste inte "Min häst".

Jag läste "Starlet".

Nu när jag galopperar vägen fram med fladdrande knän och en hjälpsam Lena bakom som ropar:

- Kniiiip inte så Kicki! Slappna av och sitt tungt!

Då kan jag gräma mig över att jag inte började rida när jag var 4 år och att jag inte som tonåring hängde i stallet istället för att åka bakpå mopeder utan hjälm och jag äta hinkvis med popcorn.

Därför har jag tagit mitt ansvar och läst in lite grundläggande kunskaper på vuxna da´r. Som en slags "Min Häst - komvux".

Jag har då upptäckt, och förälskat mig i, serien "Broknäsflickorna".

Den påminner om oss - "Björksnäsflickorna".

Ett gäng tjejer (eller i vårat fall tanter)  som gör det de gillar mest. Rider, pratar och fikar. Och ibland räddar de någon liten stackare i nöd och så lever alla  lyckliga i alla sina dagar.

Broknäsflickorna

 

Björksnäsflickorna

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Rida med facklor.

Kvällens ridtur bjöd på dimma och kolsvart mörker.

- Jag hoppas att din pannlampa är nyladdad, sa Lena. "Jag har nämligen bara en billig från Biltema. Min andra braiga är på lagning."

- Ja det ska den nog vara, frsäkrade jag glatt.

 Efter ungefär en kilometer slocknade pannlampan. Oj vad det blev mörkt.

- Jahapp, muttrade Lena. "Så var det med det"!

Vi tog oss fram till asfaltsvägen med hjälp av Lenas lilla billiga Biltemalampa och sedan fick Diipp gå på känn hem.

Jag visslade och försökte hålla humöret uppe.

- Har du tänkt på en grej, ropade jag till Lena. "Nomadfolket som säkert red även på natten. De hade ju inga pannlampor. Det måste ha varit jättespännande. Visst känns det lite som om vi vore som dem. Gör det inte det Lena? Bara lite kanske? Visst Lena?"

Det var helt tyst ett ögonblick innan Lena muttrade till svar:

- Jag tror inte de red på nätterna och i sådana fall hade de nog facklor!

Facklor!

- Kan vi inte rida med facklor på vårt julfika i stallet Lena? Vore inte det superhäftigt?

- Det blir nog bra, suckade Lena. "Ladda du din pannlampa till nästa tur så blir det nog bra"!

Lena har inte alltid samma brinnande iver infr mina idéer som jag själv. Konstigt.

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att äta med ögat

Igår hade jag och Anne häng framför brasan hela kvällen.

Jag vågar påstå att det pratades en del häst.

Och så åt vi såklart jubileumstårta som Anne bakat. Ettårsjubileumstårta!

Vissa påstår att man äter lika mycket med ögonen som med munnen. Äsch då!

...och hur knasigt skulle inte det se ut förresten!

Stilpoäng: 1                Smakpoäng: 10

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Stort och smått

I helgen är det precis ett år sedan Anne provred Sol första gången.

Det klickade direkt och vi kom överens om att Anne skulle  komplettera min träning genom att rida henne en gång i veckan. På våren 2011 skulle hon sedan tävla Sol 8 mil på Hökensås.

Man brukar säga:

 "Det finns inte något ont som inte för något gott med sig".

 Anne var det goda. Jag är så glad att hon klev in i vårt stall den där snöiga dagen för ett år sedan.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. I mars fick Sol vandra vidare.

.....men där stod Babbis. En busig fux med pigga, glad ögon som plirade nyfiket under en makalöst lång pannlugg.

Anne tävlade Babbis på Vedemaritten 50km i april. De var underbart fina.             På Tjustritten i september placerade de sig som tredje ekipage och tog guldet i SmålandsDM.

Ett år. Så fort tiden går. Men vad mycket den för med sig. Ont och gott. Stort och smått.

Vedemaritten 50T

Tjustritten 80T

 

 

 

 

 

Den första kyssen

I ett försök att rensa upp bland gamla foton så har nostalgin verkligen bjudit mig på en rejäl tripp idag. Det får mig att undra om det verkligen är som man säger när man börjar lägga några år bakom sig

"Var det bättre förr?" Var bensinen billigare? Höll barnprogrammen bättre kvalitet?Var det mer snörika vintrar och var det mindre elände på nyheterna? Ja hur ligger det till med det där egentligen?"

Mitt hästliv började hos Lena i stall Björkesnäs för åtta år sedan.  Det var första gången jag överhuvudtaget satt på en häst. Lena har ett tålamod som går över gränsen för det normala.

För fem år sedan red jag min allra första clearround på Diipp.

Det var underbart och fullkomligt fruktansvärt. Jag var överlycklig och livrädd.

Men känslan när vi red över mållinjen efter fem mil var hisnande och helt oslagbar.  Som första gången man smakar chokladglass, som när man hoppar från femman i hopptornet eller som den allra första kyssen.  

Man vill göra det igen och igen.

 

Smarta lösningar.

Jag har funderat en hel del över logistiken runt en tävling.

När man kommer fram till en tävlingsplats handlar mycket om att kånka och bära på sadel, dunkar, hinkar och påsar. Det tar tid och framför allt kraft.

Jag har sett ett par förslag på lösningar. 

1) Man går många gånger fram och tillbaka. 

2) Man konstruerar en vagn med smarta lösningar, men som det behövs tre man att dra.

Det måste väl ändå finnas ett bättre sätt?

Av mina tre nedanstående förslag röstar jag för alternativ 3 som det trevligaste. Jag har dock inte färska prisuppgifter på dygnshyran av en sådan.

Alt 1) Cykelvagn

Alt 2) Ullaredsvagn

Alt 3) Piccolo från Italien

 

Extra (trevlig) utflykt

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Det har jag fått erfara. Ibland blir det bättre, ibland sämre.

Idag blev det  bra. Inte bättre, inte sämre , men helt enkelt bra. Riktigt bra.

Jag och Bellis styrde kosan mot Vimmerby för att sällskapsrida med ett gäng tjejer t hos Lena Söderberg. Det skulle bli så skoj! Kaffetermosen var fylld och chokladbollarna nerpackade.

När jag lastat av Bellis hos Lena visade det sig att Karin stod kvar på sin gård i Dalby 4 mil bort. Barabanov, en nu ganska billig arabvalack på 10 år, ville inte gå på transporten. Efter ett par timmars försökande var hon minst sagt uppgiven.

Jag lastade på Bellis och åkte till henne för att rida där istället. Jag vet hur eländigt det känns när hästen (eller för att citera en vän till en vän) "hästskrället" vägrar att gå på transporten.

Jag har varit med om det ett antal gånger. Man står på tävlingsplats med ett gäng människor runtomkring.Hopplöst och mentalt prövande. Det kan verkligen ta fram ens riktigt dåliga sidor.

Om någon sedan lite vänligt närmar sig med lite tips...

"Har du provar med linor?"

"Har du testat att longera in hästen?"

"Har du provat med några äpplen"?

.....då kan den personen plötsligt (trots en tidigare god och fin relation) bli en person som man gärna skulle vilja trycka ner en tubsocka i halsen på.

Karin och jag hade en supertrevlig tidtur med våra båda B:n. Allt var plötsligt glömt och förlåtet och Barabanov var åter igen värd sin vikt i guld.

Tack Karin! <3

 

Guldvikt

Det är inte aktuellt för mig och Bellis med några viktgänser ännu. Vi har långt dit.

Idag viktade jag dock på henne med 14kg.

En vikt som var tusen gånger bättre än bly om du frågar mig!

 

Spökritt

Igår red jag ut i skogen själv sent på kvällen. Fullt utrustad med pannlampa, reflexer och varma kläder.

- Ska du rida i mörkret själv, sa min jobbarkompis förskräckt?"Det hade jag aldrig vågat. Tänk om det kommer en älg eller tänk om lampan slocknar. Då hittar du ju inte hem sen"!

Jag funderade lite över det där på min tur. Jag har aldrig varit mörkrädd, men visst....skulle någon hoppa fram bakom en tall skulle jag nog lite lätt tappa andan.

Tänk om Tjust Distansklubb skulle fixa en Spökritt nu i halloweentider?  En 5milstävling med lite spooky touch.

I skogen skulle vi hänga upp läskigheter i granarna och ha funktionärer som hoppade fram och ropade buuuuh!

I veterinärgrinden kunde domarna ha läskiga ansiktmasker på sig. Vilken skräck de skulle sätta i de tävlande. Tänk er själva:

 

Bertil  och  Gitz ?

Switch on

Tävlingsterminen är publicerad. Jag går igång!

Handsvett, hjärtklappning, upprymdhet och en känsla av att vilja ha allt!

Samma känsla som infinner sig när jag kliver innanför dörrarna på GeKå:s i Ullared.

http://www3.ridsport.se/ImageVaultFiles/id_21163/cf_559/Tävlingstermin%202012%20publicerad.PDF

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hej då Babbis

Sorg i hjärtat.

Ikväll red vi i pannlampans sken. Jag, Jane och Lena.

Jane tittade ut för att säga hej då till Babbis som efter sex år hos oss nu ska flytta söder ut till Yvonne i Växjö.

 

Ridturen bjöd inte på samma glada prat som vanligt. Det var ganska tyst och lite sorgset.

Babbis - en liten virvelvind som har satt färg på tillvaron och charmat alla med sin nyfikenhet och omedelbarhet. Stallets älskling.

Vi kommer alla att sakna henne.

Greveritten.

Söndagen bjöd på tävling! Anne och Maggan skulle rida Greveritten 80km.

Två fnissiga och glada tjejer (eller i alla fall en tjej, och en tant) styrde bil och transport mot Skåne och familjen Westerback. Där fick vi husrum, stallplats och perfekt uppladdning i form av pizza och peptalk. En och annan av Susannes mintmuffins slank också, lätt som en plätt, ner i magen.

Tävlingsdagens morgon bjöd på sprakande bokskogar i ett öppet landskap. Det var sagolikt vackert  när dimmorna lättade över fälten och ett tiotal laddade och pigga hästar uppenbarade sig.

Kjell var den perfekta "medgroomen". Han , åt allt jag serverade, höll humöret uppe hela dagen och gjorde precis som jag sa.

Anne och Maggan genomförde en godkänd ritt på ett imponerade sätt. Nollor i protokollet hela dagen och ett perfekt samspel.

Jag var så stolt och glad när de pigga och fräscha  tuffade över mållinjen efter drygt sex timmar.

När mörkret föll över tävlingsplatsen firade team Lidholm med chokladbollar och kaffe. Mina batterier kändes uppladdade med positiv energi. Maggan tuggade på sitt hö med spetsade öron och Anne var ett enda stort leende.

Jag hoppas att det leendet parkerar där länge länge.

 

Finbesök.

I fredags fick jag besök.

Min klubbkompis Susanne virvlade in i Södra Vi. Hon hade hela baksätet fullt med hembakat bröd. Hon mottogs med öppna armar av både mig och Malin och så gjorde även hennes frallor, mintmuffins och kakor med smörkräm emellan.

Efter att vi fyllt magarna och halva frysen gav vi oss ut på en ridtur på Bellis och Diipp.