Om

Jag heter Kristina Hagevi och är född 1975.
2005 Blev jag biten av distanssporten och har sedan dess tränat och tävlat inom denna härliga sport.

2007  köpte jag ett arabsto - Sol.
Vi hann bli ett sammansvetsat team med tre tävlingssäsonger i bagaget..

I mars 2011 fick jag hastigt ta bort Sol på grund av akut kolik.

Hon lämnade ett enormt tomrum efter sig.

Säsongen 2011 tränade och tävlade jag "Super Extreem ox",                                    en arabvalack på då 8 år, som ägdes av Gunilla Carlson.

Mellan 2011-2014  ägde jag arabstoet Belisha f. 2006. Hon flyttade i juni 2014 till sin nya ägare Cissi Fors, där tanken är att hon ska bli fölsto.

Säsongen 2014 tränar och tävlar jag essica Holmbergs häst Princess Millenia. Ett tillskott till distansfamiljen anländer i maj 2014. Hadari, arabvalack f. 2008

 

Godkända ritter Princess Millenia 2014

Finnerödjaritten 50CR

Göingeritten 80kmCEI*

 

Godkända ritter Belisha 2013

A9-ritten 50km

 

Godkända ritter Belisha 2012

Sämsholmsritten 50km

Dackeritten 80km

Sydnärkeritten 50km

Laxåritten unghästfinalen 80km

 

Godkända ritter Belisha 2011

Tjustritten 50kmCR

 

Godkända ritter Super Extreem 2011:

Vedemaritten 80km*                                                                                                            Göingeritten 120km**                                                                                    Uppsalaritten 50km

 

Godkända ritter Super Extreem 2010

Hökensåsritten 80km                                                                                          Vasaritten 80km


Godkända ritter Sol:

2008:
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 50km
Fornaboda 80km
Hallandsritten 80km
2009:
Ekenäs 40kmCR
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 80km
Billingeritten 120km
Tjustritten 50km
2010:
A9 80km**
Sydnärkeritten 40kmCR                                                                                          Göingeritten 120km**

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från mars 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Att välja

Snöstorm.

Det kändes lite snopet att gräva fram broddlådan ur skåpet, men bestämt är bestämt.

Idag skulle vi rida 2 mil.

Både Bellis och Diipp var på sitt bästa springhumör och Ann-Sofi och jag konstaterade i samförstånd att man kan njuta trots att vädret är uselt.

När vi kom hem till stallet var vi genomblöta alla fyra,

Och hungriga!

- Jag hoppas maten står  på spisen när jag kommer hem, sa Ann-Sofi.

Jag tänkte längtansfullt på min nyöppnade påse min poly milkchoco där hemma och stallsysslorna gick i en rasande fart.

När jag klev innanför dörren var jag så kall och blöt att jag hackade tänder.

En varm dusch eller poly milkchoco. Usch, vad livet bjuder på svåra val ibland!

Tur att man inte alltid behöver välja.

Blåbär

Supergoa Maria har börjat umgås med oss i vårt lilla stall och hon ska rida när hon känner att hon vill och kan.

Kicki: "Vad har du gjort förut då Maria"?

Maria: "Jag har hoppat lite och ridit  fälttävlan och så"

"Hoppat lite".....

Jag tänkte i tystnad på mina små blåbärshinder som jag jag hoppat och som jag är löjligt stolt över. Jag övervägde en sekund att berätta om dessa, men så lät jag bli trots allt.

När jag i efterhand fick se bilden på Maria och hennes häst kände jag mig glad över mitt val att hålla tyst om 20-centimetersbommarna. Om sanningen ska fram kanske bommarna till och med låg direkt på marken. Jag minns plötsligt inte riktigt.

 

Maria hoppar strax över blåbärsklass

Bild eller verklighet?

Ikväll bockade Bellis. Bara en liten bock, men ändå, Likväl en bock.

Helt plötsligt känns målbilden med galoppen i vattenbrynet väldigt långt borta.

Anne försökte genast muntra upp mig genom att göra en bild som jag kan ha som inspiration i stunder som denna. Då mina drömmar känns lite avlägsna.

Anne är skicklig. Det är nästan omöjligt att skilja bild från verklighet.

Näst bäst.

Det är viktigt med målbilder.

Jag har ett antal som är självupplevda. Mestadels tävlingsminnen där allting har klaffat och jag varit ett med min häst. En helgjuten upplevelse att ta fram när träningen känns lite motig eller motivationen tryter.

Men jag har också målbilder som jag inte upplevt själv. Drömmar. Saker jag skulle vilja göra men inte är riktigt säker på om jag kan eller törs.

Några har jag bockat av från listan och några har jag kvar.

En av mina drömmar är att jag galopperar barbacka på Bellis i ett vattenbryn någonstans på världskartan. Bellis sträcker ut i full fart och mitt hår fladdrar  så där romantiskt i fartvinden.

Verkligheten stämmer inte alltid helt överens med drömmarna.

Jag måste träna upp min smidighet och balans och jag måste vänta på att håret ska bli tillräckligt långt för att fladdra.

Under tiden får jag nöja mig med att trava längs med norrhultskärret med  råttsvansar som sticker fram under hjälmen. Det är inte illa det heller. Näst bäst liksom..... .

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Karin och våfflor.

Ikväll kom Karin ut och sällskapade på Diipp. Vilken underbar tur det var.

Mer behöver inte sägas om den saken.

Våfflor med sylt och glass efteråt gjorde absolut inte saken sämre. Inte ett dugg faktiskt.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

TACK!

Jag är så tacksam över att jag har två så fina toppentjejer som hjälper mig att rida Ärtan regelbundet.

Therese skickade ett sms:

"Jag och Bellis hade en helt underbar tur idag!"

Tänk att det ska vara så svårt att ta emot saker. Att bara säga tack.

Speciellt svårt är det att ta emot hjälp i olika former.

Jag har en inbyggd funktion som säger att jag gärna vill betala eller göra mig oskyldig på något vis.

-Du måste lära dig att ta emot Kicki, säger Lena ibland. "Säg tack bara"!

Jag ska träna på det här har jag tänkt. I lite mindre skala först.

Imorgon tänkte jag knacka på hos grannen och fråga om jag kan få låna en mugg med socker eller kanske mjöl. Jag tänker inte säga att jag ska lämna igen den.

Nej, jag ska minsann bara säga "tack".

En halv kopp kanske är lite lagom att börja med förresten.

 

Att tämja en man

Om någon mot all förmodan har saknat mig i helgen så har jag suttit fastlimmad på hästryggen.

Helgens äventyr började redan i fredags då jag och Therese skulle rida 2 mil på Ärtan och Diipp.

Turen blev betydligt kortare än planerat eftersom Therese stigbygel efter 4 km bestämde sig för att hoppa av och lägga sig i ett dike. Vi skrittade hem med en trasig stigbygel på släp, men tog tillfället i akt att ta igen lite opratat prat.

Tänk att det alltid finns en massa sån´t som ligger där och samlar damm längst in på översta hyllan i hjärtats garderob.

Vi bestämde oss för att göra ett nytt försök på söndagen.

På lördag morgon styrde jag och Bellis kosan mot Karin i Dalby. Karin äger Smålands andra ärta  - Barabanov. En tioårig Valack som är det sötaste jag sett i mitt trettio-hum-åriga liv.

Karin och Barabanov

Vi gick på tur. Det var så mysigt. Hästarna trivdes tillsammans och jag och Karin kunde även vi damma av lite prat från garderoben.

Diipp och Therese

Söndagens tur var helt strapatsfri. Jag och Therese fick tillryggalägga våra 23 kilometer och hästarna var på sitt bästa humör. Bellis fick dagen till ära en fin frisyr av Lenis och jag kanske äntligen har hittat ett sätt att tämja hennes russman.

Med lite kärlek och gummisnoddar.

 

Lycka

Tänk att vissa saker tar man bara för givet.

Ikväll kom Lenis ner till stallet och vårt prat ville inte riktigt ta slut.

Att sitta på en höbal i stallet med sin bästis och lyssna till hästarnas hötugg.

Så enkelt, men inte alls så självklart egentligen.

Lycka!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Förlåtet

Allt är förlåtet Bellis.

Jag har tagit bort annonsen från hästnet "Surt Sto Säljes".

Let´s be friends!

 

Ett sto

-I dag är det fem veckor kvar till Sämsholmritten och allt känns toppenbra!

Detta förkunnade jag glatt för Ann-Sofi när vi skrittaden ut från stallbacken idag. Det skulle jag inte ha gjort.

Bellis var som en liten äppelkart. När vi skulle komma igång i trav så tvärnitade hon och  ställde sig med alla fyra hovarna så stadigt i marken.

Hon vägrade ta ens ett yttepyttelitet steg i färdriktningen.

Jag försökte med allt. Ingenting fungerade. Den enda reaktion jag fick var bakåtstrukana öron och en spark rakt bak ut.

Jag muttrade. Fula ord till och med. Jättefula!

Till slut efter ett mindre rodeopass med ett par riktiga luftsprång pep hon iväg i en väldig fart och gick resten av turen i en frisk trav med spetsade öron. Precis som om ingenting hänt.

Ann-Sofi kom med uppmuntande tillrop. Jag fortsatte muttra. "Konstiga tjuriga häst!"

.När jag satt i bilen hem ringde jag uppgivet upp en av mina vänner som under tystnad tålmodigt lyssnade  på hela historien och sedan kom med konklusionen

- Du har ett sto Kicki!

Jag har ett sto.

Det visste jag väl för bövelen redan!

Diipp ä bättje

Turen idag bjöd på solsken och fågelkvitter.

AnnSofi och jag struttade iväg på två pigga hästar. Diipp var så i gasen att vi fick lägga om planen och ta ett travpass istället för intervallträning.

När vi kom tillbaka stod en liten figur på stallplanen som hojtade:

- Maaaaaaammis!!!! Gullemammis!!!! Dä ä jag! Dä ä Malen!!!

Det finns ingen som komponerat ljuvare musik.

Vi red några varv på stallplanen jag och "Malen".

-Var det roligt att rida, frågade jag när vi ledde in Bellis?

Malin var tyst en stund och funderade lite in hon svarade:

-Diipp ä bättje mamma!