Om

Jag heter Kristina Hagevi och är född 1975.
2005 Blev jag biten av distanssporten och har sedan dess tränat och tävlat inom denna härliga sport.

2007  köpte jag ett arabsto - Sol.
Vi hann bli ett sammansvetsat team med tre tävlingssäsonger i bagaget..

I mars 2011 fick jag hastigt ta bort Sol på grund av akut kolik.

Hon lämnade ett enormt tomrum efter sig.

Säsongen 2011 tränade och tävlade jag "Super Extreem ox",                                    en arabvalack på då 8 år, som ägdes av Gunilla Carlson.

Mellan 2011-2014  ägde jag arabstoet Belisha f. 2006. Hon flyttade i juni 2014 till sin nya ägare Cissi Fors, där tanken är att hon ska bli fölsto.

Säsongen 2014 tränar och tävlar jag essica Holmbergs häst Princess Millenia. Ett tillskott till distansfamiljen anländer i maj 2014. Hadari, arabvalack f. 2008

 

Godkända ritter Princess Millenia 2014

Finnerödjaritten 50CR

Göingeritten 80kmCEI*

 

Godkända ritter Belisha 2013

A9-ritten 50km

 

Godkända ritter Belisha 2012

Sämsholmsritten 50km

Dackeritten 80km

Sydnärkeritten 50km

Laxåritten unghästfinalen 80km

 

Godkända ritter Belisha 2011

Tjustritten 50kmCR

 

Godkända ritter Super Extreem 2011:

Vedemaritten 80km*                                                                                                            Göingeritten 120km**                                                                                    Uppsalaritten 50km

 

Godkända ritter Super Extreem 2010

Hökensåsritten 80km                                                                                          Vasaritten 80km


Godkända ritter Sol:

2008:
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 50km
Fornaboda 80km
Hallandsritten 80km
2009:
Ekenäs 40kmCR
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 80km
Billingeritten 120km
Tjustritten 50km
2010:
A9 80km**
Sydnärkeritten 40kmCR                                                                                          Göingeritten 120km**

Visar inlägg från februari 2013

Tillbaka till bloggens startsida

En bästis är som superlim

Man kan gå på nobelmiddagen och äta den allra godaste maten.

Man kan gå på spa och få den allra bästa behandlingen.

Man kan gå i Royal Albert Hall och lyssna på den skönaste musiken.

Det är fint och bra.

Att rida en riktig mysig tur med sin bästis överträffar dock allt ovanstående.

Att sitta på en varm hästrygg och känna hur mörkret och tystnaden omsluter som en mjuk filt.

 "Gråt du bara, säger Lena. "Jag finns här när tårarna tagit slut och jag tycker precis lika mycket om dig som alltid"

En lättnad över känslan att man får vara precis den man är.

Den man var ämnad att vara.

Trots att det känns som allt inuti är trasigt och aldrig mer kommer att bli riktigt helt igen. En vas med en massa skärvor där den ena inte passar ihop med den andra och limmet inte riktigt vill fästa.

Gustaf Frödig var en klok kille. Han skrev:

"Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor."


 

 

Dinosaurieblod

Igår tog vi transporten och fräste ner till ridhuset. Där möttes jag av Ann-Sofie som har tagit sig an Bellis några gånger på ridbanan. Den här dagen passade det extra bra eftersom en envis feberbacill bitit sig fast under skinnet på mig.

Bellis skötte sig bra.

Ann-Sofie påstår att Ärtan utvecklas för varje gång och att hon är lyhörd och lättlärd.

Jag kan inte till 100% avgöra om hon säger det för att jag ska bli glad eller för att det ligger ett korn av sanning i det. Hur som helst så fungerar det.

Jag blir väldigt glad.

 

Ann-Sofie och Ärtan

 

 

 Jag fick sitta upp den sista kvarten och det var på pricken så mycket som min ork räckte till. Jag var helt slut och precis andfådd efter den lilla stunden.

Ann-Sofie vill att jag ska rulla bak med axlarna och böja på armbågarna så att hela min position i sadeln hamnar lite längre bak. Men mina armar vill hela tiden åka fram och de sitter ju ihop med axlarna lite längre upp på kroppen så då faller även de fram.

 

Jag försöker och försöker men det känns som att armarna inte riktigt räcker till. Jag har dragit slutsatsen att jag måste ha osedvanligt korta armar. De räcker inte ända fram till tyglarna. Vad ska man göra då liksom?

Jag tror att jag har någon procent av dinosaurieblod i kroppen. Somliga kanske skulle kalla det en bortförklaring för att slippa lära mig en korrekt sits, men jag tror faktiskt att det är så.

Det var ju evigheter sedan dinosaurierna gick på jordens yta. På något sätt måste vi väl alla vara släkt med dem?

Och lite extra mycket jag just igår...

 


 

 

 

 

Ringorm eller snor

Jag har alltid tyckt att det låtit så romantiskt och flickdrömsaktigt att borra in nästan i hästmanen och gråta medan man berättar sina hemligheter och sorger för sin bästa vän hästen.

Idag gjorde jag det.

Det var minusgrader. Tårarna gjorde istappar i manen och snoret kletade ihop Bellis päls på halsen till en hård knölig boll. Bellis tittade förvånat under lugg på mig när jag snyftade och snörvlade.

-Kom igen nu Matte! Vad är detta? Skulle vi inte galoppera så snön yrde runt hovarna idag?"

Jag blev så fulliskratt mitt upp i allt eländet.

Jag torkade tårarna och borstade bort snoret från Bellis hals. Sedan gav vi oss iväg på en härlig tur och när nysnön yrde runt hovarna for en mening genom mitt huvud som ett mantra:

"Tänk att ha fått möta sådan kärlek! Tänk att kunna älska så!  Inget tvivel om att det måste ha det sitt pris och att det är värt det"

Väl tillbaka i stallet frågade Kjell:

-Kolla Kicki, vad är det Bellis har på halsen? Det ser ut som ringorm! Han tog två steg bakåt som för att kunna betrakta det från en bättre vinkel.

Jag svarade med eftertryck:

-Det är snor. Kärlekssnor.

 

 

Jag har förlorat min bästa hinknisse.

En hinknisse (eller groom som vissa kallar det) är en mycket betydelsefull person i ett team.
En sammanhållande länk som håller ihop gänget, planerar, inspirerar och peppar.

I tisdags kl 15.04 förlorade jag min bästa groom på livets distansbana.

Pappa.

Pappa peppade alltid.

Han hjälpte mig att tyda livets krokiga karta.

Han bromsade mig när jag irrade iväg i alldeles för hög fart och han torkade mina tårar över livets besvikelser längs med banan.

Han lyfte mig när jag inte orkade och sa alltid:

-Lilla Tine! Du kommer att fixa det här för att du helt enkelt är fantastisk!

Han satte plåster på mina mentala skrubbsår och blåste bort det onda med sin självklara övertygelse om att allting skulle bli bra.

Jag litade på honom av hela mitt hjärta.

Jag älskade honom av hela mitt hjärta

Jag saknar honom av hela mitt hjärta

 

 

.