Salah al Din föddes en dag för fem år sedan.

Kjell drog med egna händer ut den lilla guldgula fölpojken ur hästmamman. Han satt med honom i sin famn. Salah al Din var hans egen, hans Sallis.

Sallis växte upp likt tjuren Ferdinand i en rasande fart och blev en stor kraftig arab , men med relativt tunn och vek benstomme. En liten buspojke som trots sin enorma hydda aldrig hade långt mellan toksprången. Han älskade livet!!!!

 

Redan efter inridningen började han få ont och som fyraåring började utredningar på hälta efter hälta efter hälta.

Efter ett och ett halvt år sattes diagnosen vi alla fasat för.

Svår artros i hovlederna.  Irreparabla åldersdegenerativa förändringar på en häst som bara var fyra år.

"Kronisk smärta och aldrig mer ridning för den hästen", sade veterinärerna, suckade och skakade på huvudena.

Hur gör man när man hjälper sin bästa vän?

Hur gör man när man fattar ett beslut som är rätt?

Hur kan man bära ett sådant beslut utan att det blir stora tomma hål i hjärtat som bara tycks fyllas med sorg och svåra tankar.

Alla som har tagit farväl av en djurvän på det viset vet att man inte tar beslutet för sin egen skull. Alla vet också att det är så svårt.... så svårt.

Sallis fick idag lägga ner sitt unga huvud på samma plats som min Sol för drygt två år sedan, i paddocken med Björkesnäs vackraste utsikt. Vattnet i sjön stod så stilla som en spegel och höstens alla färger lyste med sin prakt.

Jag tänkte på de orden en god vän gav mig i det ögonblicket:

 

Don´t Think of me as dead

I´ve just gone ahead

And the love you gave me

I will carry through eternity

Keep me Always on your mind

by loving others of my kind

Do not linger in your grief

just hold on to this belief:

that when it´s time for you to come this way

I´ll be waiting for you on that day"

 

 

            Tack Siv och Karin som ställt upp mer än någon kunnat begära.

           Tack Anne som verkligen gav honom kärlek och en ärlig chans.

Tack Sallis för att vi fick låna dig ett stycke på livets korta promenad.