Om

Jag heter Kristina Hagevi och är född 1975.
2005 Blev jag biten av distanssporten och har sedan dess tränat och tävlat inom denna härliga sport.

2007  köpte jag ett arabsto - Sol.
Vi hann bli ett sammansvetsat team med tre tävlingssäsonger i bagaget..

I mars 2011 fick jag hastigt ta bort Sol på grund av akut kolik.

Hon lämnade ett enormt tomrum efter sig.

Säsongen 2011 tränade och tävlade jag "Super Extreem ox",                                    en arabvalack på då 8 år, som ägdes av Gunilla Carlson.

Mellan 2011-2014  ägde jag arabstoet Belisha f. 2006. Hon flyttade i juni 2014 till sin nya ägare Cissi Fors, där tanken är att hon ska bli fölsto.

Säsongen 2014 tränar och tävlar jag essica Holmbergs häst Princess Millenia. Ett tillskott till distansfamiljen anländer i maj 2014. Hadari, arabvalack f. 2008

 

Godkända ritter Princess Millenia 2014

Finnerödjaritten 50CR

Göingeritten 80kmCEI*

 

Godkända ritter Belisha 2013

A9-ritten 50km

 

Godkända ritter Belisha 2012

Sämsholmsritten 50km

Dackeritten 80km

Sydnärkeritten 50km

Laxåritten unghästfinalen 80km

 

Godkända ritter Belisha 2011

Tjustritten 50kmCR

 

Godkända ritter Super Extreem 2011:

Vedemaritten 80km*                                                                                                            Göingeritten 120km**                                                                                    Uppsalaritten 50km

 

Godkända ritter Super Extreem 2010

Hökensåsritten 80km                                                                                          Vasaritten 80km


Godkända ritter Sol:

2008:
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 50km
Fornaboda 80km
Hallandsritten 80km
2009:
Ekenäs 40kmCR
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 80km
Billingeritten 120km
Tjustritten 50km
2010:
A9 80km**
Sydnärkeritten 40kmCR                                                                                          Göingeritten 120km**

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från januari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Pappa

För ett år sedan, precis  de här dagarna fram till den 5/2, vakade vi över Pappa.

Det här blir inte något inlägg om hästar, utan istället något jag känner mig uppfylld av och vill skriva om.

Sagan Om Olle Persson

Om jag skulle få välja en godnattsaga att få lyssna till varje kväll, berättas på exakt samma sätt,  resten av mitt liv – då skulle jag välja ”Sagan Om Olle Persson”

Dels för att det är den bästa saga jag vet och dels för att den är alldeles alldeles sann. En saga om hur tillfälligheter, medmänsklighet och möten påverkar livet i stort och smått.

En saga om kärlek.

Nu ska ni få höra:

Min pappa var en glad pensionär med ett brinnande intresse för kortvågsradio, han var radioamatör. På våra semestermål letade han alltid upp höga utsiktplatser där förhållandena för att ta emot och sända kortvåg var optimala. Han kunde då lyckligt se ut över landskapet och mumla: ”Vilket QTH” (vilka förhållanden)

Pappa andra största intresse var klassisk musik. Därför startade han en liten privat firma när han gått i pension. Firman sålde klassisk musik på nätet i ett mycket varierat utbud.

Allt från Bachs samlade orgelverk till visor av Birger Sjöberg

Pappa blev sjuk. Han fick magsäckscancer. Trots cellgift, operation och ännu mer cellgift så fick han julen 2012, erkänna kampen besegrad. Han blev sämre och sämre och inget kunde botas, endast lindras.

Jag och min bästa vän skulle åka på julkonsert. Jag ringde som jag alltid gjorde till pappa från bilen på väg till jobbet på morgonen för att berätta om julkonserten. Det var  Vimmerby kyrkokör och någon solist som hette Olle Persson, som visst skulle vara duktig.

-Nån Olle Person, utbrast pappa förskräckt!! ”NÅ`N OLLE PERSSON!? Det är ju Sveriges bästa barytonsolist du pratar om. Du kan väll i all sin dar inte säga ”nån” om Sveriges bästa barytonsolist!! Tine då! Åh om jag ändå orkat följa med!" Pappa suckade.

Kyrkan var proppfull när jag och min väninna steg in, men längst fram på första raden blev det plötsligt ledigt där det nyss varit reserverat. Vi skyndade oss dit, och snart började konserten.

Olle sjöng många av Pappas favoriter. Jag ringde i smyg upp pappa så att han kunde sitta hemma och lyssna och njuta genom mobiltelefonen.

-Det är Olle, hörde jag hur han viskade till mamma.” Det är O helga Natt!”

När de sista tonerna klingat ut kände jag att jag måste gå fram och framföra en hälsning från pappa, så jag tog mod till mig och stegade fram.

-Hej, mumlade jag lite tafatt. Jag måste bara säga att min pappa beundrar dig otroligt mycket. Tyvärr kan han inte vara här ikväll eftersom han har cancer och han har inte långt kvar att leva.

Olle Persson tryckte förvånat min hand och hans blick mötte mina ögon, som nu svämmade över och rann i floder längs mina kinder.

-Vad heter du, sa Olle Persson?

-Kristina, hulkade jag fram

-Kristina, sa Olle Persson! ”Det lyser så mycket kärlek i dina ögon. Jag tycker att vi ringer hem till din pappa."

Olle Persson lånade min mobiltelefon och slog pappas nummer:

-Hej Sven-Eric. Det är Olle här, Olle Persson. Jag står här med din trevliga dotter som älskar och saknar dig så mycket. Jag ville bara säga att det var oerhört tråkigt att du inte kunde vara med ikväll. Jag ville bara be om din adress så att jag kan få skicka en skiva till dig i alla fall.

Veckorna gick. Pappa fick sin skiva. Han lyssnade på den många gånger.

Kort därefter blev han snabbt sämre och hamnade på Hospice där hans önskan var att få sluta sina dagar. Vi var hos honom på hans rum i fem dagar. Vi höll hans hand, sjöng för honom, masserade hans fötter och bara var tillsammans.  Dag som Natt.


 


Pappa orkade inte prata så mycket, men ibland kom det tankar och funderingar.

En av dagarna sa han:

-Kristina, jag hann ju aldrig skriva ett mail till Olle Persson och tacka för skivan jag fick. Snälla…kan du hjälpa mig med det.

Så skrev jag ett mail till Olle Persson och tackade för skivan. Jag berättade att vi i detta nu vakade över pappa och att han uttryckt sin önskan om att få denna hälsning framförd.

En tisdagseftermiddag somnade min älskade pappa in. Han vaggades till vila av den sång vi sjöng när vi höll honom i våra armar, och han tvättades av våra tårar som strömmade ner för våra kinder och vidare ner  över hans bröst.

Lilla Pappa.

När min mobiltelefon ringde tidigt nästa morgon tänkte jag nästan inte svara, men jag tog upp den ändå.

-Hej Kristina, det är Olle Persson. Från konserten i Vimmerby.

-Hej Olle, svarade jag snopet.

-Jag måste bara ringa och tacka för det fina mailet och jag måste fråga  : hur mår din pappa?

Jag meddelade Olle Persson att pappa somnat in lugnt och stilla på gårdagens eftermiddag, varpå Olle beklagade sorgen och sa att det var hemskt tråkigt att höra.

-Det var väldigt vänligt av dig att ringa, sa jag.

-Jag har en fråga, fortsatte Olle Persson. ”Jag hoppas verkligen att ni säger nej om ni inte vill, men jag skulle väldigt gärna vilja erbjuda mig att sjunga på er pappas begravning. Helst kostnadsfritt givetvis.

Det blev helt tyst i luren, länge var det tyst. Till slut kraxade jag genom tårarna ur mig:

-          Så kan man inte göra!

-          Jo, så kan man göra Kristina, sa Olle Persson bestämt. ”Lova att ni funderar på saken så kan vi väl höras om några dagar eller så?

Jag lade långsamt ifrån mig mobilen och kände med ens en sådan sorg över att jag inte genast kunde plocka upp den igen, slå numret till pappa och utbrista:

- PAPPA, PAPPA vet du vad!!!! Olle Persson ska sjunga på din begravning!!

Jag ringde dock upp min mamma som satt tillsammans med mina systrar framför brasan och bad dem sätta på högtalaren på telefonen.

- Olle Persson ringde, han undrade om han fick sjunga på pappas begravning.

Tystnad….lång tystnad. Och sedan mammas röst:

-Men lilla Tine, hur har du kunnat lyckats med något sådant.

       - Det var inte jag, pep jag genom tårarna. ”Det var Olle!”

Så hände de sig att en den gnistrande vita vinterdag då min älskade pappa begravdes, sjöng Olle Persson "O Store Gud," från läkraren i min barndoms kyrka.

Jag är säker på att pappa satt på ett ulligt moln högt upp i skyn och lyssnade via sin kortvågsradio och viskade med ett belåtet leende på läpparna:

-Vilket QTH!



 

 

 

 

 

 

En brun häst mot en brun häst

Bloggen har legat nere ganska länge. Motivationen har saknats och det har inte funnits så mycket roligt att skriva om i hästvärlden...förrän nu!

Bellis har dragits med ett svullet ben sedan förra vintern. En svullnad som lagt ner sig vid ridning.

Efter hältor som kom och gick under sommaren och ett antal klinikbesök bestämde jag mig för att styra kosan mot Husaby hästklinik. Jag minns att jag sa till Kjell när vi åkte mot kliniken den där ödesdigra kalla oktobermorgonen:

-Måtte det inte vara gaffelbandet nu bara!

Det var gaffelbandet. Och det såg inte bra ut.

Det är en märklig känsla när man står inför ett faktum som man inte kan eller vill acceptera. Man har ju inget val, men man vill liksom inte.

Jag ville bara säga: "Ja, ja. Det blir nog bra. Vi tar lite zinkpasta på när vi kommer hem och så rider vi lilla Tarzanrundan med gruvbacken som vanligt på måndag. Vi måste inte säga något till Lena väl? Nå´n som vill ha lite kaffe kanske"?!

-Du kanske förstår vad det här innebär Kicki, sa veterinären allvarligt.

- Javisst, sa jag och tittade på Kjell som tittade tillbaka. Inga ord kom mer.

På hemvägen kom tårarna och de var så förskräckligt många och de rann hela tiden. Jag funderade och funderade och hörde veterinärens röst eka i huvudet.

"Minst 18 månaders rehab, och inga garantier"

I stallet mumlade jag orden om och om igen i den tjocka svarta manen:

- Det kommer att fixa sig. Det är klar det gör. Klart det kommer att fixa sig.

När jag nästa dag åkte från stallet plingade sms-signalen i min mobiltelefon. Jag läste halva sms-et, men sedan var jag tvungen att stanna bilen för tårarna grumlade sikten.

"Hej vännen, förstår att du är förtvivlad och full av tankar.  Har funderat lite, din lilla vackra ärta har ju en lång konvalescens framför sig. Jag skulle kunna tänka mig att byta häst med dig ett tag, ärtan får vara hos mig under sin konvalescens och du får låna en av mina under tiden din dam återhämtar sig. Vänd, vrid o fundera, ta tid på dig. Vi finns här. Tusen kramar till dig o Bellis , behöver du bolla tankar så hjälper jag dig gärna. Se nu till o drick vatten så du inte förlorar för mycket vätska i kroppen när tårarna trillar så mycket! Kram Jessica"

När jag kom hem sa jag till Kjell:

- Kan du förstå att det finns sådana människor! Jag kan inte förstå det...

 

På fredag ska Bellis flytta till Jessica Holmberg och Simlångsdalen. Jessica ska ta hand om min lilla ärta. Jag förstår inte hur jag ska klara att vara utan henne, men jag vet samtidigt att hon kommer att få det så bra hos Jessica. Det kommer att bli bra för både henne och mig.

Till vår flock i stall Björkesnäs kommer Milla (Princess Millennia).

Hon och jag ska ut på nya äventyr en liten stund och det känns väldigt roligt.

Och egentligen, ett brunt sto mot ett brunt sto. Vad är skillnaden liksom?

 Vi lånbyts ett litet tag bara.

Tack Jessica. Du är underbar!!!!

"Hej då min allra mest älskade Ärta!                                                                  Busa inte för mycket, gå och lägg dig i tid, följ aldrig med främmande karlar i okända transporter och ät inte för mycket gröna äpplen. Man kan få magknip av dom har jag hört! Glöm inte bort att jag älskar dig och tyck inte alltför mycket om Jessica. Hon är trevlig, men inte lika bra matte som jag."

 Vi ses snart igen!

Bellis

 


Milla