Min ärta kommer aldrig mer att kunna springa på tävling som distanshäst.

Det var beskedet vi fick i måndags på Husaby hästklinik.

Skadan hade reparerat sig något och stabiliserat sig, men inte läkt. Och nu bedömdes den som kronisk. Veterinären som gjorde ultraljudet menade att det är ett trauma som orsakat skadan i det första skedet, och det faktum att den inte diagnostiserades rätt från början har gjort att den inte fått tid att läka på rätt sätt. Jag har ju ridit Ärtan i tron att det var något annat.

Ett tufft och tungt besked men ändå skönt när det är rakt och tydligt. 


 


Jessica har gjort ett jättejobb och tagit hand om Bellis på ett strålande sätt, men skadan i sig är oläkbar. Ingen gröngröt, kärlek och omsorg i världen kan reparera den tyvärr. För det ska ni veta att Bellis fått stor dos av där borta i Simlångsdalen hos Jessica. Underbara fina bästa Jessica.

Bellis var dock ohalt på böjprov och gick fint i longeringen, så hon har inte ont och kommer att kunna hobbyridas om man skulle vilja det.

Det kunde ha varit en tung dag, och på ett sätt var dagen tung, men på ett annat sätt fjäderlätt.

Hemma på en gård i Halland satt nämligen en tjej med två arabvalacker i ett litet stall som bestämt sig för att satsa på avel i liten skala. Hon sökte ett sto för avel och lättare ridning. Jag tog några djupa andetag och skrev ett långt brev till henne. Hon svarade med att allt lät bra på pappret, men att hon ville träffa Bellis.

"Allt hänger på kemin mellan mig och hästen. Jag väljer med hjärtat"

Det lät som mina egna ord.

En dag innan mitt återbesök på kliniken var hon och tittade på Bellis.Tårar av lättnad droppade ner på mobiltelefonen när jag läste sms:et från tjejen när de åkte därifrån.

"Allt har gått jättebra. Hon är underbar!"

 Min Ärta. Min fina lilla ärta ska få bli mamma och gå och mysa på skogsturer.

Tårarna rann när jag tog farväl av Bellis utanför husabykliniken. Det gör ont att säga hejdå till en vän som burit en på ryggen mil efter mil. Som väl bevarat hemligheter som viskats i de små hästöronen och som tagit emot många tårar av både sorg och glädje i den tjocka svart manen. Det kan inte hjälpas. Det gjorde ont.

Men när vi satte oss i bilen och Jessica rullade med ärtan mot Simlångsdalen och vi rullade mot Vimmerby, då kändes hjärtat ändå lätt. Luften var på något tunn och syrerik.

Det kändes som att sagan om Kicki och Bellis trots allt fick ett lyckligt slut.

Och någonstans i Halland börjar en annan fin saga....