Om

Jag heter Kristina Hagevi och är född 1975.
2005 Blev jag biten av distanssporten och har sedan dess tränat och tävlat inom denna härliga sport.

2007  köpte jag ett arabsto - Sol.
Vi hann bli ett sammansvetsat team med tre tävlingssäsonger i bagaget..

I mars 2011 fick jag hastigt ta bort Sol på grund av akut kolik.

Hon lämnade ett enormt tomrum efter sig.

Säsongen 2011 tränade och tävlade jag "Super Extreem ox",                                    en arabvalack på då 8 år, som ägdes av Gunilla Carlson.

Mellan 2011-2014  ägde jag arabstoet Belisha f. 2006. Hon flyttade i juni 2014 till sin nya ägare Cissi Fors, där tanken är att hon ska bli fölsto.

Säsongen 2014 tränar och tävlar jag essica Holmbergs häst Princess Millenia. Ett tillskott till distansfamiljen anländer i maj 2014. Hadari, arabvalack f. 2008

 

Godkända ritter Princess Millenia 2014

Finnerödjaritten 50CR

Göingeritten 80kmCEI*

 

Godkända ritter Belisha 2013

A9-ritten 50km

 

Godkända ritter Belisha 2012

Sämsholmsritten 50km

Dackeritten 80km

Sydnärkeritten 50km

Laxåritten unghästfinalen 80km

 

Godkända ritter Belisha 2011

Tjustritten 50kmCR

 

Godkända ritter Super Extreem 2011:

Vedemaritten 80km*                                                                                                            Göingeritten 120km**                                                                                    Uppsalaritten 50km

 

Godkända ritter Super Extreem 2010

Hökensåsritten 80km                                                                                          Vasaritten 80km


Godkända ritter Sol:

2008:
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 50km
Fornaboda 80km
Hallandsritten 80km
2009:
Ekenäs 40kmCR
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 80km
Billingeritten 120km
Tjustritten 50km
2010:
A9 80km**
Sydnärkeritten 40kmCR                                                                                          Göingeritten 120km**

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg från oktober 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Kramp i hovspetsarna

Idag är jag helt slut i hovspetsarna.

Igår var det nämligen dags.

Jag hade hört talas om sandslottet i nästan ett år.

Det heter visst ridhus på människospråk.

William har berättat om det och det skulle vara något alldeles speciellt och märkvärdig förstod jag.

Ett stort stort hus (som ett slott typ) med massor av sand på botten.

Jag tyckte faktiskt inte att det var så märkvärdigt.

Det fanns jättestora hästar där. Och då menar jag JÄTTESTORA alltså. 

Jag var tvungen att  stå på hovspetsarna hela tiden för att inte känna mig alldeles pytteliten.

En annan lite jobbig grej var att den som byggt sandslottet hade placerat alla speglarna på så hög höjd. Jag försökte och försökte stå på hovspetsarna igen när jag speglade mig, men efter en stund blev jag väldigt trött i hovspetsarna faktiskt. Jag fick nästan som lite hovspetskramp och det är inte att leka med, det kan jag tala om.

Det är synd på en så snygg och stilig häst som mig tänker jag, att man bara ser öronen när man speglar sig liksom. Trots att man står på hovspetsarna.

Bubba lugnt.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att explodera sig själv

Hej på er!

Jag har funderat lite över det där med att springa långt.

En del hästar som går i min hage (som har namn som slutar på nå´t på ox och sån´t) har sprungit både 12 och 16 mil på en endaste gång. 

Det känns lite långt och lite onödigt om ni frågar mig. Vad är grejen liksom?

Jag frågade Wille (jag kallar honom det. Husse kallar honom sir William the conqueror ox) varför det är så himla kul att springa så där långt. 

William tittade på mig lite med huvudet lätt överlägset på sned och tänkte, länge och eftertänksamt, under tiden han tuggade ur höet han hade i munnen. (det kändes som en halv evighet om ni frågar mig)

- Bubba, sa han. "Det där kommer du aldrig att begripa dig på grabben. Det handlar om att erövra banan och att exploatera sina gränser"

"Exploatera", tänkte jag och tog en tugga hö. Märkligt ord. Men det måste väl vara ungefär samma som att explodera fast att man gör det i 16 mil.

I samma stund bestämde jag mig. Jag ville också explodera mina gränser.

Sagt och gjort. Matte anmälde mig till en springtävling. 

Det larvigaste med hela grejen var att jag bara skulle få springa fem mil. Fy tusan vad skämsigt! FEM MIL liksom.

-Du är bara fem år Gullebubbis, sa matte och nöp mig i ganaschen." Du får inte springa längre än så!" 

Dagen D kom och jag fick åka i billådan till ett ställe som hette Rökulla.

Det var ett coolt ställe, med en massa färgglada hinkar och det var gräs överallt. Och det bästa av allt....där fanns Jane.


Här snackar vi "mycket mat" alltså


Jane är en av mina favoritbruttor och vet ni....Jane skulle explodera med mig på dom däringa fem milen.

Först skulle vi "rida fram". Det var tydligen samma sak som att gå runt hemma i hagen, fast nu tillsammans med en massa andra hästar.

Det var då jag tänkte att jag skulle försöka att "provexplodera" lite försiktigt.

Jag tog först ett skutt liksom rakt upp och sedan försökte jag att explodera lite med bakbenen.

Jag hörde att Jane fnissade lite och jag kände mig nöjd och tänkte att "det här går ju riktigt bra".


Jag och dom andra (jag är den snygga med bläs)


Plötsligt var det en människa som skrek "varsågod och rid och lycka till!!!"

"Jahapp", tänkte jag och följde efter en vit häst och ett par bruningar som gav sig iväg från ängen och upp på en väg.

"Nu", tänkte jag, "nu ska jag explodera mig själv riktigt" och så tog jag ett par rejäla skutt.

Men då hände något jättemärkligt. Jane tog fram sin strängaste basröst och gormade "NÄJ, BUBBA, NÄÄÄÄÄJ!!!"

Jag blev verkligen skitsnopen!

Jag tror att Jane märkte att jag blev lite snopen för hon klappade mig på halsen och viskade: "kom igen nu Bubba. Du klarar det här. Spring lika fint som du brukar bara"

"Jahaaaa. Man ska bara springa som vanligt? Jahaaaa. Jamen då gör vi väl det då", tänkte jag.

Så Jane och jag sprang som vanligt i fem mil och sen var det slut. En snubbe lyssnade med nån öronmojäng och sa "grattis, ni är godkända".  Matte grät en skvätt och sen åkte vi hem.

Inget märkvärdigt det där med att explodera om ni frågar mig.

Bubba lungt.


Tävlingens snyggaste ekipage (det är jag och Jane alltså)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Känsliga saker

Husse kommer på sin moppe varje kväll för att ge alla oss hästar mat.

Han verkar vara mallig över den där moppen tycker jag. Den har liksom fyra däck och en vagn som han är så glad över, där han kan lägga hö och mat till oss.

Den är såååååå bra och fin säger han.

Jag tänker att det är en moppe med en vagn. punkt. 

Hur som helst

Sen ska vi då få vår mat.

Vad tror ni händer då?

Jo, i dom andras krubbor (dom som har namn som slutar på ox och sånt) där ligger det värsta massa goa maten.

I min krubba då? Jo i min krubba ligger det små torra grässtrån som någon stått och klippt sönder med en sax. 

"Här Bubba", säger husse. "Här får du kvällsmumset. Hackat strå och mineraler"

HACKAT STRÅ??? Låter det som kvällsmums kanske? Skulle inte tro det.

Men, jag tänker att jag får väl offra mig och äta upp dom där stråna. Nu när Husse har stått och klippt dom och allt. Det måste ju ha tagit evigheter.

Det kan vara känsligt sånt där.

Bubba lugnt.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det gäller bara att vara konsekvent.

Idag var det dags igen.

Bil-lådan.

Jag anade ugglor i mossen redan när matte ställde mig i stallgången. Jag liksom känner det på hennes sätt att borsta mig. 

Jag känner att snart ska vi gå på den där bil-lådan.

Som till exempel när matte petar naglarna på mig, då brukar jag äta lite på hennes rumpa. I vanliga fall så fnissar hon lite och typ säger :"Men gullebubba vad gör du". Och sen äter jag lite till och och matte fnissar och så håller vi på lite så där fram och tillbaka.

När vi ska åka låda så liksom morrar hon: "LÄGG AV BUBBA". Då vet jag att det är bäst att stå som ett ljus. Annars får matte "minen". Den där specialminen när mungiporna åker ner och blir som ett uppochnervänt U och ögonbrynen liksom åker ihop på mitten. Den minen bådar inte gott.

Sen kommer dom där benvärmarna fram som jag måste ha varje gång jag åker i bil-lådan. Jag tycker att dom är urlarviga rent ut sagt. Jag skulle vilja ha några som är lite mer glitter på och kanske nitar. Men tydligen finns det bara urfula och töntiga benvärmare till hästar.

När det sedan äntligen är dags att gå på bil-lådan så händer samma sak varje gång. Eller rättare sagt, fyra saker.

1) Matte viftar och viftar och tycker att jag ska gå först.

(Jag tycker att Matte ska gå först. Dessutom ser jag att det inte ligger något hö i matskålen och då kan jag liksom inte se en enda bra anledning till att gå in i den där lådan. Dessutom gillar jag inte tjat och det är nu det börjar. Tjatet.)

2) Jag väntar på att Husse ska gå och lägga hö i matskålen längst fram i bil-lådan. 

(Jag väntar och väntar och väntar. Matte tjatar att jag ska gå på lådan, och tjatar och tjatar.)

3)  Matte morrar "men nog ska han väl kunna gå på utan att vi lägger in hö NÅGON ENDASTE GÅNG!!!"

(Jag tänker; "knappast hörrö")

4) Matte får "minen" och ber husse lägga in en tuss med hö.

Jag går på transporten.

(Matte kliar mig under pannluggen och suckar, "tänk att det ska vara så svårt att förstå gullebubba")


Jag tänker precis samma sak.

En tuss med hö liksom, hur svårt kan det va?

Jaja, hon lär sig väl någon gång.

Det gäller bara att vara konsekvent.

Bubba lungt.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar