God morgon.

Idag är det söndag.

På söndagar brukar jag vilja sova lite längre. Ta lite sovmorgon. Ligga och dra mig i spånet och liksom ha lite egentid. Lite Bubbatid.

När jag har Bubbatid gör jag inget särskilt egentligen. Men den där tiden är viktig för mig. Att jag får komma ifatt mig själv liksom.

Det kan vara allt från att rulla mig i spånet, gnugga magen mot vattenhinken, leka med hönätet, bita William i rumpan till att bara stå och mysa.

I morse hade jag precis ställt mig i min mysställning och såg fram emot en lång stund med Bubbatid.

Då händer det.

"Tjohoooooo på er gullepååååååållarna!!! Tjingeliiiiiiiing!!!"

Matte kommer.

Snacka om jordens sämsta tajming alltså.

Matte är go och fin på alla sätt, men ibland är hon så himla glad på ett sätt som kan vara lite lätt påfrestande. Hon är liksom för glad. Sådär jobbigt glad. Sådär så det liksom kliar under hovsulorna.

Jag tänkte för mig själv att nu är goda råd dyra (vet inte vad det betyder, men jag tror att det är ungefär samma sak som att nu gäller det att sno sig på rejält)

Jag ställde mig i min kamelefjont-position.

Det är ett speciellt trick som bara jag kan och som går ut på att man ska göra sig osynlig och liksom smälta in mot bakgrunden. Som en kamelefjont. (jag tror det heter kamelefjont. Det är ett slags litet djur som bor i djungeln har jag för mig.)

Samma typ av taktik försökte jag i morse när matte kom. Att smälta in mot bakgrunden. Det gick sådär om ni vill veta.

Hon såg mig.

Jag vet inte riktigt vad som gick fel, men jag antar att jag behöver träna lite mer.

Jag tror att kamelfjonter har väldigt mycket tid att träna på sånt där när dom bara går runt i djungeln och inte har så mycket annat för sig.

Dom har mycket kamelefjont-tid helt enkelt.

Bubba lugnt.