Matte har ju tjatat och tjatat om den här helgen.

Bla, bla, bla, bla....

Efter ett tag slutar man ju liksom lyssna.

Det är ju säkert en del viktiga saker som man egentligen borde lägga på minnet, (ibland händer det att hon säger något viktigt men det är ytterst , ytterst sällan)

Så när Jane och Jannik klev in i stallet mitt i natten igår så blev jag väldans snopen innan jag förstod att nu var det äntligen dags.

Att äta ute  är i mitt tycke det bästa med hela den här "springalångtgrejen".

Att man får mumsa en massa godsaker och bli lite bortskämd på något vis.

Jag har sett att Matte och Husse beter sig på precis samma sätt när dom ska äta ute. Proceduren är likadan. Dom badar sig och gör en frisyr (Husse brukar bara rufsa till håret lite för han är redan så snygg säger han) och sedan åker dom iväg i bilen. (Jahar aldrig frågat hur långt dom springer)

Precis som för oss hästar.

Resan i åklådan var ganska lång den här gången, men jag hade William med mig så det kändes tryggt och bra.

Han snackar inte så mycket WiIlliam när vi är på utflykt.  Han bara suckar:

"Tyst Bubba. Nu ska vi fokusera och koncentrera oss!!!"

Koncentrera oss.  Är det något jag har svårt för så är det att koncentrera mig. Det vill sig liksom inte. Koncentreringen går över jättesnabbt och jag vill bara dra en fräckis eller bita William i rumpan. 

När vi koncentrerat oss i ett par timmar var vi framme.

Det var en jättestor äng med en massa snygga hästar och jag såg på långt håll att det var många många mathinkar där i olika fina färger.

Gissa om jag blev besviken när jag insåg att det var bara vanligt vatten i dom allihop!!! Snacka om att vi åkt dit i onödan.

Ja, ja. Matte rotade fram lite hö och morötter i alla fall och vi satte igång att äta. William ville tydligen fortsätta att koncentrera sig, så jag bestämde mig för att försöka äta upp det mesta av hans mat också så fort som möjligt.

Plötsligt, som från ingenstans, dök det upp två tjejer. Jag har aldrig i mitt liv sett något liknande.  De var det vackraste jag någonsin sett! 

Dom här tjejerna klappade och pussade mig och jag blev helt varm i hela kroppen. 

"Hej Bubbahorse", sa en av tjejerna med mörkt hår och bruna ögon. "Jag heter Emma och ska rida dig idag!!!" 

Emma hade kläder nån slags makalös färg som gjorde att hon påminde om en nyfödd minigris eller typ nån smarrig bakelse. Och sen luktade hon sååå gott. 

Jag bestämde mig på stående hov att jag gillade henne.

Den andra tjejen hette Frida och hon hade hår som såg ut som långt smaskigt hö. Snacka om att lyckan var gjord!

Jag tror vi sprang lite. Jo det gjorde vi. 5 mil tror jag det blev till slut.

Jag minns mest att Emma fnissade och klappade och pussade mig hela tiden och hon sa mitt namn på ett sätt som fick benen att kännas som mjuka hösilagestrån

Det lät liksom ungefär så här:

 "Bubbahåååååååååååååååårse! Du ä så fiiiiiiiiiiiiiin!!! Duttttttti Bubbahåååååååååååårse"

Ja jag gillade henne verkligen.

 

Nu är vi hemma igen och allt känns lite som en dröm med ett slags underbart skimmer över sig.

Ett minigrisfärgat skimmer

Bubba lugnt.