Jag har tänkt på en grej.

Det är mycket snack hit och dit om att man ska vara på ett speciellt sätt tycker jag. Att man är bättre om man är på det ena eller det andra viset liksom. Att man inte får tycka och göra lite som man känner för och man får inte bli kär i vem man vill.

Jag fattar inte grejen.


Husse tycker till exempel att man ska göra vissa saker på precis det sätt som han tycker är bäst.
- Det är lika för alla Bubba,  säger han och så får han den där bestämda rynkan mellan ögonen som gör att hela pannan ser ut som en ihopklämd limpmacka.


Han vill att jag ska stå stilla när han borstar mig.
Han gillar inte att jag råkar bli akut hungrig när vi är ute och promenerar och han blir liiiiite extra arg om jag någon gång (det händer typ aldrig men ändå) smakar på hans rumpa när han kratsar hovarna.

-Lika för alla Bubba. Lika, lika, lika, tjatar Husse. "Bla bla bla", tänker jag.

Så himla tråkigt om alla vore lika. Det skulle jag tycka var störtbåring rätt och slätt.

Jag försökte prata lite med William om det där häromkvällen.


William är lite svår att snacka med ibland. Han står mest med huvudet lite överlägset på sned och blänger på mig som om jag just sagt något superkonstigt.
Hur som helst.
William tuggade fundersamt och länge på sina höstrån och sa:
-  Bubba, du är så blåögd!
"Jo tack, tänkte jag. "Säg nåt annat som är nytt"
Han fortsatte:
- Det finns dom som blir retade och till och med slagna för att dom är annorlunda. Om dom till exempel har en annan färg på manen eller ett krokigt ben eller om dom råkar tycka om havre istället för hö.

Jag blev verkligen ASALEDSEN när jag fattade vad William menade.
Kan det verkligen vara så?
Varför? Varför? Varför?
Varför är man är rädd för att älska nån som är annorlunda?
Är det för att man måste tycka som alla andra för att inte själv bli utanför flocken?
För vem vill gå och beta alldeles för sig själv liksom, och inte få vara med och galoppera runt och busa?
Inte jag i alla fall!

Tänk om alla hästar vore likadana.
Tänk om alla vore bruna och hade sned bläs och ett blått öga precis som jag.
Då skulle ju ingen  titta lite extra på mig och säga " Men jag dööööör vad han är gullebullig!"
Tänk er själva liksom.

Ingen att bli kär i som vore annorlunda än en själv.
Som att stå och gnugga mule med en spegel hela dagen och vem vill det?



Så urtrist om alla skulle vara lika snygga som jag

För mig är det inte så himla noga det där. Vem man blir kär i eller vem man busar med. 

När jag står nära någon jag gillar liksom pirrar det i hela magen.
Det är ett underbart coolt pirr. Speciellt om den personen har en hink med morötter eller något annat smaskigt.
Då kvittar det liksom vem det är. Jag blir jättekär på störtoberten.

En  gång pirrade det i magen när jag stod bredvid William under äppelträdet. (Kanske berodde det på att jag precis svalt ett äpple med ett getingbo i, men det kan man ju aldrig veta säkert) 


Bubba lugnt.

https://www.happypride.se/