Hej på er!

Jag har funderat lite över det där med att springa långt.

En del hästar som går i min hage (som har namn som slutar på nå´t på ox och sån´t) har sprungit både 12 och 16 mil på en endaste gång. 

Det känns lite långt och lite onödigt om ni frågar mig. Vad är grejen liksom?

Jag frågade Wille (jag kallar honom det. Husse kallar honom sir William the conqueror ox) varför det är så himla kul att springa så där långt. 

William tittade på mig lite med huvudet lätt överlägset på sned och tänkte, länge och eftertänksamt, under tiden han tuggade ur höet han hade i munnen. (det kändes som en halv evighet om ni frågar mig)

- Bubba, sa han. "Det där kommer du aldrig att begripa dig på grabben. Det handlar om att erövra banan och att exploatera sina gränser"

"Exploatera", tänkte jag och tog en tugga hö. Märkligt ord. Men det måste väl vara ungefär samma som att explodera fast att man gör det i 16 mil.

I samma stund bestämde jag mig. Jag ville också explodera mina gränser.

Sagt och gjort. Matte anmälde mig till en springtävling. 

Det larvigaste med hela grejen var att jag bara skulle få springa fem mil. Fy tusan vad skämsigt! FEM MIL liksom.

-Du är bara fem år Gullebubbis, sa matte och nöp mig i ganaschen." Du får inte springa längre än så!" 

Dagen D kom och jag fick åka i billådan till ett ställe som hette Rökulla.

Det var ett coolt ställe, med en massa färgglada hinkar och det var gräs överallt. Och det bästa av allt....där fanns Jane.


Här snackar vi "mycket mat" alltså


Jane är en av mina favoritbruttor och vet ni....Jane skulle explodera med mig på dom däringa fem milen.

Först skulle vi "rida fram". Det var tydligen samma sak som att gå runt hemma i hagen, fast nu tillsammans med en massa andra hästar.

Det var då jag tänkte att jag skulle försöka att "provexplodera" lite försiktigt.

Jag tog först ett skutt liksom rakt upp och sedan försökte jag att explodera lite med bakbenen.

Jag hörde att Jane fnissade lite och jag kände mig nöjd och tänkte att "det här går ju riktigt bra".


Jag och dom andra (jag är den snygga med bläs)


Plötsligt var det en människa som skrek "varsågod och rid och lycka till!!!"

"Jahapp", tänkte jag och följde efter en vit häst och ett par bruningar som gav sig iväg från ängen och upp på en väg.

"Nu", tänkte jag, "nu ska jag explodera mig själv riktigt" och så tog jag ett par rejäla skutt.

Men då hände något jättemärkligt. Jane tog fram sin strängaste basröst och gormade "NÄJ, BUBBA, NÄÄÄÄÄJ!!!"

Jag blev verkligen skitsnopen!

Jag tror att Jane märkte att jag blev lite snopen för hon klappade mig på halsen och viskade: "kom igen nu Bubba. Du klarar det här. Spring lika fint som du brukar bara"

"Jahaaaa. Man ska bara springa som vanligt? Jahaaaa. Jamen då gör vi väl det då", tänkte jag.

Så Jane och jag sprang som vanligt i fem mil och sen var det slut. En snubbe lyssnade med nån öronmojäng och sa "grattis, ni är godkända".  Matte grät en skvätt och sen åkte vi hem.

Inget märkvärdigt det där med att explodera om ni frågar mig.

Bubba lungt.


Tävlingens snyggaste ekipage (det är jag och Jane alltså)