Matte vill ju att jag ska vara en liten snäll häst och sköta mig bra.

Inte göra allt för mycket skutt rakt upp och inte tugga för mycket på folk.

Det är ju bara så, att vissa saker är lite som upplagda för skutt och stoj, och då tycker inte jag att man kan skylla på mig. Jag kan ju liksom inte hjälpa att jag får lust att ta ett skutt ibland.

Om någon räcker fram en påse med smarsmallows (eller vare nu heter igen) så tar man ju liksom såklart en smarrsmallow.

Det hela började med att Hadari, min stallkompis, mallade sig över att han skulle åka till galopp-bananen och träna.

Jag brukar inte bli så himla avis på hans och Williams träningsgrejemojjer, för ärligt talat så är det ganska jobbigt att träna.

Men det där med galopp-banan lät ju väldigt mumsigt måste jag erkänna.

Jag älskar bananer!!

Jag förstod ju att jag var alldeles för liten för att vara påtänkt att följa med.

Men så plötsligt hörde jag Matte säga. "Kanske skulle vi hänga på du och jag Bubba. Och miljöträna oss lite??"

Miljöträna. Jaaaaa! Det låter jättekul. Miljöträna på att äta galopp-bananer.

Sagt och gjort. Vi hoppade på åklådan och for iväg.

Väl framme på galopp-bananen såg det inte alls ut som jag tänkt mig.

Det var som en väg som gick runt, runt och jag så inte en endaste banan.

Matte hoppade upp på ryggen och sedan skulle vi galoppera.

"Stopp och belägg, frustade jag. "Inte ett endaste galoppsteg förrän jag fått min galopp-banan!"

Jag skuttade lite på härsen och tvärsen och Matte såg lite sur och svettig ut, men hon verkade inte allt förstå att jag var besviken över att jag inte fick min banan.

Till slut tänkte jag "ok då" jag får väl springa det fortaste jag kan så kanske hon blir nöjd. 

Sagt och gjort, när kurvan blev mer rak, så tog jag sats och galopperade det fortaste jag kunde.

Men nähäpp.

Det var inte bra det heller.

Matte gormade och skrek och jag blev nästan lite orolig.

Matte hoppade av och hon var jätte jätteröd i ansiktet. Verkligen röd alltså. Och svettig

Jag fattade ingenting.

Jag fick stå och titta en stund och Husse och Hadari sprang och sprang.



Sen sa Husse "jag tar honom på ett par varv"

Honom, det var visst jag det.

Husse hoppade upp på ryggen och så var det meningen att vi skulle galoppera igen. Så det gjorde jag.

Husse var glad och klappade mig på halsen och jag kände mig lycklig.

Så plötsligt, som från ingenstans, dök det upp en hög med stenar vid sidan av vägen. Och precis där mellan två stenar tyckte jag minsann att det stack fram en liten gul banan.

Jag slog på en tvärnit och böjde ner huvudet för att kunna se lite bättre.

Då kände jag hur något liksom lättade från ryggen.

Något, det var visste Husse det.

Jag såg honom flyga fram mellan mina öron och jag såg också att han visst hade köpt nya ridbyxor med stjärnor på skinkorna. Dom satt skitsnyggt måste jag erkänna.

Jag har inte sett att han har haft dom på sig förut. Det kanske var hans galopp-banan-ätarbyxor.

Husse kravlade sig upp från marken och jag såg jag att hanockså var lite röd i ansiktet så jag tänkte att det är nog bäst att jag gör som han säger. (han hade dessutom fått geggamojja på sina nya banan-ätar-byxor.)

Han hoppade upp på ryggen igen och så galopperade jag två varv på den däringa vägen som gick runt runt.

Sen var det dags att åka hem.

Jag frågade Hadari när vi stod i åklådan på väg hem varför vi inte fått några galopp-bananer, men han svarade inte.

Han svarar aldrig. Han bara ser sur och viktig ut.

Han var nog också besviken över att det inte blev några bananer.

Eller också har han bara vaxproppar i öronen.

Bubba lugnt.