En dag varje år händer det .

Det drabbar en som en fet fläskläpp. En liten hint om att kjolen som slutar strax ovanför knät snart nog borde sluta strax under knät och att det blonda hårsvallet  kanske borde klippas av snart i en fin liten page och att frekvensen av symöten och Tupperwarepartyn är oroväckande låg.

Fördelsedagen, den faktiska!

Vilken är då ens faktiska ålder?

Jag började rida när jag var i 30-årsåldern då de flesta jämngamla med mig suttit i sadeln sedan de var fyra år. Då tänker jag att min faktiskta ålder i samvaro med hästarna är de tio år jag hållt på med dessa underbara varelser +  de fyra år mina hästbekanta  haft  som försprång.

Så blir ju min faktiskta hästålder runt 14 år. Detta tycker jag passar perfekt in med bilden jag har av mig själv. 39 känns bara främmande och konstigt och fel.

Den som uppfann tideräkningen, jag tror han hette Otto von Friesen. Han fick säkert många pris, men jag lovar att han hade åldersnoja han också från stund till annan.

Det är ju trevligt att sitta och fingra på medaljerna på kammaren, men ännu trevligare att sälja dem dyrt, sätta sprutt på pengarna och göra något roligt. Allra hellst för någon annnan

Jag kan höra Otto öppna sitt fönster i gränden och ropa:

-ikväll pantar jag in medaljen jag fick för att jag knäckte den där nöten med skottåret. Jag bjuder laget runt!"

Jag hoppas jag jan öppna fönstret i gränden någon gång och bjuda på laget runt.

Men fram till dess: Välkomna imorgon på 39-års kalas med tårta. Eller som jag väljer att kalla det: Välkomna att fira min faktiskta hästålder på 14 år med grillkorv, jordgubbstårta och glas med färglada sugrör.

Jag bjuder laget runt med saft!