Idag är jag helt slut i hovspetsarna.

Igår var det nämligen dags.

Jag hade hört talas om sandslottet i nästan ett år.

Det heter visst ridhus på människospråk.

William har berättat om det och det skulle vara något alldeles speciellt och märkvärdig förstod jag.

Ett stort stort hus (som ett slott typ) med massor av sand på botten.

Jag tyckte faktiskt inte att det var så märkvärdigt.

Det fanns jättestora hästar där. Och då menar jag JÄTTESTORA alltså. 

Jag var tvungen att  stå på hovspetsarna hela tiden för att inte känna mig alldeles pytteliten.

En annan lite jobbig grej var att den som byggt sandslottet hade placerat alla speglarna på så hög höjd. Jag försökte och försökte stå på hovspetsarna igen när jag speglade mig, men efter en stund blev jag väldigt trött i hovspetsarna faktiskt. Jag fick nästan som lite hovspetskramp och det är inte att leka med, det kan jag tala om.

Det är synd på en så snygg och stilig häst som mig tänker jag, att man bara ser öronen när man speglar sig liksom. Trots att man står på hovspetsarna.

Bubba lugnt.