Hej på er!

Jag stod här och funderade lite på det här med att gå i skolan. Gör alla hästar det?

När jag var liten bebishäst, sådär en tre-fyra år eller nåt (jag är ju minst fem år nu, MINST alltså) så tänkte jag inte så mycket på hur det skulle bli med ditten och datten. Jag busade med mina kompisar och min favoritsysselsättning var att mosa i mig mat av olika slag ( det är för övrigt fortfarande min favoritsysselsättning kom jag på....)

Hur som helst så berättade min matte Josefin för mig en dag att jag skulle flytta till Småland till en tjej som hette Kicki. Men först skulle jag gå ett tag i skolan och lära mig hur man blev en riktig ranchhäst.

Jag fick en klump i magen. Jag vet inte om det var gräset som jag precis hade mosat i mig eller om jag blev lite ledsen och rädd kanske. 

Men den här skolan visade sig vara ett toppenställe!!!

En kall vinterdag i januari skuttade jag ur transporten i Lidhult hos en tjej som hette Jenny Hansson. Hon ägde den här skolan som jag skulle gå i.



Jag har precis kommit fram till min skola.

Ranchhästar hette den.

Jenny var en bestämd och ganska sträng tjej, men jösses vad jag gillade henne mycket. Hon fick mig liksom att prova saker som jag aldrig provat tidigare och ni må tro att det var skoj.

I den här skolan gick det zebror, bebishästar som jag och en och annan maffig häst med prickar. (pappiloosa eller pruttoloosa eller något hette dom tror jag).

Pruttoloosorna och Zebran


I Jennys skola fick man inte göra precis som man ville om ni nu trodde det. Nej här gällde det att hålla bettet rätt i mun.

"Nu ska du få prova en sadel", hojtade Jenny en morgon och jag tänkte att nu kommer jag nog att dö.

Men det gjorde jag inte.

Den där sadeln var ju en finurlig grej. Man liksom snörade fast den runt magen och sen kunde vem som helst hoppa upp på min rygg och hänga med mig vart jag än bestämde mig för att gå. Ibland bestämde förstås Jenny vart vi skulle (oftast bestämde nog Jenny förresten...)



Jag står och ser lite cool ut vid stocken


Jag lärde mig att gå över små broar, genom fladdriga plastremsor, gunga gungbräda och galoppera utan träns.

Jenny sa att jag var duktig och att det nog skulle kunna bli en ranchhäst av mig såsmåningom.



Jenny och jag på en helt vanlig ridtur


En dag kliade Jenny mig bakom örat och sa:

- Nu Bubbahorse är det dags för din matte Kicki att komma och hämta dig. Nu har du blivit en riktig ranchhäst!

Jag sträckte på mig så jag blev minst 145 centimeter hög (MINST alltså) och kände mig otroligt mallig över att äntligen vara en ranchhäst. Jag visste inte riktigt vad det innebar, men jag förstod att det var något stort och väldigt häftigt.

Jag tänker ofta på mina kompisar i Lidhult,

Jag saknar pruttoloosorna och gungbrädan lite grann. Det finns inga pruttolosor här i Ungsbo nämligen. Bara mina tre kompisar som heter något som slutar på ox eller nåt.

Bubba lugnt!