Ibland påverkas ens öde.

Till en viss del kan man själv påverka, men ibland står man maktlös inför ett faktum.

Häromdagen fick jag ett sms från min bästa kompis man. Mangan.

"Nu har du glömt pallen framme för sista gången!" (jag har glömt den otaliga gånger utanför bilgaraget och den har klarat livhanken många gånger)

Jag kände direkt att jag visste att det var för sent. Det fanns inget mer att göra.

Tantpallen var illa tilltygad och inte ens ett föremål för triangelmärkning.

Vad gör jag nu. Jag kommer inte upp på min häst.

Det känns som slutet på en era.

Tantpallarnas och lägereldarnas tid.