Om

Jag heter Kristina Hagevi och är född 1975.
2005 Blev jag biten av distanssporten och har sedan dess tränat och tävlat inom denna härliga sport.

2007  köpte jag ett arabsto - Sol.
Vi hann bli ett sammansvetsat team med tre tävlingssäsonger i bagaget..

I mars 2011 fick jag hastigt ta bort Sol på grund av akut kolik.

Hon lämnade ett enormt tomrum efter sig.

Säsongen 2011 tränade och tävlade jag "Super Extreem ox",                                    en arabvalack på då 8 år, som ägdes av Gunilla Carlson.

Mellan 2011-2014  ägde jag arabstoet Belisha f. 2006. Hon flyttade i juni 2014 till sin nya ägare Cissi Fors, där tanken är att hon ska bli fölsto.

Säsongen 2014 tränar och tävlar jag essica Holmbergs häst Princess Millenia. Ett tillskott till distansfamiljen anländer i maj 2014. Hadari, arabvalack f. 2008

 

Godkända ritter Princess Millenia 2014

Finnerödjaritten 50CR

Göingeritten 80kmCEI*

 

Godkända ritter Belisha 2013

A9-ritten 50km

 

Godkända ritter Belisha 2012

Sämsholmsritten 50km

Dackeritten 80km

Sydnärkeritten 50km

Laxåritten unghästfinalen 80km

 

Godkända ritter Belisha 2011

Tjustritten 50kmCR

 

Godkända ritter Super Extreem 2011:

Vedemaritten 80km*                                                                                                            Göingeritten 120km**                                                                                    Uppsalaritten 50km

 

Godkända ritter Super Extreem 2010

Hökensåsritten 80km                                                                                          Vasaritten 80km


Godkända ritter Sol:

2008:
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 50km
Fornaboda 80km
Hallandsritten 80km
2009:
Ekenäs 40kmCR
Hökensås 50km
Dackeritten 80km
Sydnärkeritten 80km
Billingeritten 120km
Tjustritten 50km
2010:
A9 80km**
Sydnärkeritten 40kmCR                                                                                          Göingeritten 120km**

Laxåritten

Finns det liv finns det hopp.

Det såg mörk ut ett tag, men bakom himlen är solen alltid blå.

Nu kommer jag åter upp på hästen och kan anmäla mig och Milla till Laxåritten!

(Man får ju faktiskt springa bredvid hästen, men man måste ta sig upp och sitta på över start- och mållinje.)

 

 


Tantpallarnas och lägereldarnas tid.

Ibland påverkas ens öde.

Till en viss del kan man själv påverka, men ibland står man maktlös inför ett faktum.

Häromdagen fick jag ett sms från min bästa kompis man. Mangan.

"Nu har du glömt pallen framme för sista gången!" (jag har glömt den otaliga gånger utanför bilgaraget och den har klarat livhanken många gånger)

Jag kände direkt att jag visste att det var för sent. Det fanns inget mer att göra.

Tantpallen var illa tilltygad och inte ens ett föremål för triangelmärkning.

Vad gör jag nu. Jag kommer inte upp på min häst.

Det känns som slutet på en era.

Tantpallarnas och lägereldarnas tid.


 


Smeknamn

Kjell och jag har diskuterat det här med smeknamn på hästar mer än en gång. För mig är det en självklarhet att alla hästar som passerat stall Björkesnäs har fått ett smeknamn av mig och Lena i en eller annan form. 

Kjell tycker att en häst ska benämnas med sitt hela namn, minst!

Diipp: "Dippen"

Sol: "Sollan"

Hakuna Matata: "Hacke"

La Rhubarbe: "Babbis"

Super Extreem ox: "Svenne"

Belisha; "Bellis"

När jag lärde känna Kjell gjorde jag det stora misstaget att fråga:

- Vad har du för plan för Wille den här säsongen då?

Min fråga följdes av en lång tystnad varpå Kjell lite förnärmad svarade:

- Wille? Menar du Sir William ox the conqueror?

- Öhrm....just det. Han ja!

Det är helt ok att tycka olika om saker, så länge man inte har en häst tillsammans. Då måste man helt plötsligt komma överens.

 

Alternativ 1) Hadari: "Sir Hadari the emperor"

Alternativ 2) "Hadari: Svartis"

 

Fotograf:  Queen Pauline Hogdahl the first

 


 

 

 

 

-

 

 

 

 

 

Halmstrån eller träfemmor

Förra helgen tävlade Kjell och jag tillsammans. Det har hänt vid ett tillfälle tidigare och det är väldigt kul!

Den här gången fick vi förmånen att tävla på Jessicas Holmbergs hästar; Prinsess Milennia och PQs Solero(Sune). En internationell 8mil blev det, på Göingeritten.

Tyvärr visade Sune en lättare hälta efter sex mil så jag och Milla fick fortsätta ut på sista slingan själva. Milla tuffade på fint och ett par timmar senare hade vi en godkänd ritt.

 

 

 

Jag har insett hur värdefullt och fantastiskt kul det är att Kjell och jag delar samma intresse.

Dels för att det är en härlig samvaro, men också för att pengarna rullar åt samma håll.

Jag tycker det känns tusen gånger bättre att Kjell kommer hem med en säck foder eller ett färglatt träns, än att han kommer hemsläpandes på en stor fin golfbag med trettiosju olika putters, träfemmor och järnnior eller vad de nu kallas.

Och Kjell uppskattar att jag som lördagsnöje väljer att galoppera fram i skogen med halmstrån i håret  istället för att stå hemma framför spegeln med svåra val vilken av mina 100 väskor  jag ska välja inför kvällens besök på café opera. 

 

 

Ärtan

Idag flyttar min älskade ärta Bellis till sin nya ägare där hon framöver förhoppningsvis får gå med ett litet föl.

I den situation vi nu är så känns det som att lösningen inte kunde varit bättre.

Ändå regnar det en skvätt på hjärtats trottoar när man ska ta farväl av en vän.

Tack Bellis för tre härliga år med allt vad de inneburit.

Och tack alla som på ett eller annat vis hjälpt mig på vägen. Ingen nämnd ingen glömd.


























Hadari

Kjell och jag skulle köpa en häst tillsammans bestämde vi.

Jag tittade på den där annonsen. På den svarta hästen. En gång, två gånger, tre gånger.

Tredje gången sa jag till Kjell:

- Den här hästen talar till mig på nå´t vis.

- Ja ja: sa Kjell. "Jag är inte så förtjust i svarta hästar. Dessutom tycker jag inte vi ska satsa på  helegyptisk stam. Sen skulle jag föredra att hästen har gått distans förut"

Jag berättade för Lena om annonsen och om Kjells kommentar:

- Om det är meningen att du ska ha honom så kommer han att bli din, sa Lena. "Annars blir det en annan häst!"

Jag fortsatte titta. Annonsen fanns kvar.

En kväll tog jag mod till mig och skrev till ägaren, Sanna. Jag berättade om mig själv och om oss och våra hästar. Jag blev besviken när svaret kom: Den svarta hästen var praktiskt taget såld.

Jag ringde till Lena och beklagade mig. Han är såld, den svarta. Praktiskt taget.

- Praktiskt taget, sa Lena? "Om han ska bli din så blir han det".

Efter några dagar fick jag ett meddelande från den svarta hästens ägare. Han blev inte såld ändå. Var jag fortfarande intresserad?

På backavägen den kvällen startade en övertalningskampanj som, efter många turer hit och dit, gav resultat. Kjell och jag skulle köpa en helgegyptisk valack som var svart och inte gått på distansbanorna förut. 

För två veckor sedan kom han till Stall Björkesnäs.


 

 

 


Tack Sanna för att du haft tålamod och för en ny vänskap!

Tack Eva Borg för att du haft Hadari på kollo och för all hjälp!

Tack Kjell för att du ger honom chansen. Hadari - den lilla svarta hästen från de norrländska fjällen.

 

Fika i Hästhagen


 


Christer tränar NH och ko-tillvänjning

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

Sagan om Kicki och Bellis. Sista delen.

Min ärta kommer aldrig mer att kunna springa på tävling som distanshäst.

Det var beskedet vi fick i måndags på Husaby hästklinik.

Skadan hade reparerat sig något och stabiliserat sig, men inte läkt. Och nu bedömdes den som kronisk. Veterinären som gjorde ultraljudet menade att det är ett trauma som orsakat skadan i det första skedet, och det faktum att den inte diagnostiserades rätt från början har gjort att den inte fått tid att läka på rätt sätt. Jag har ju ridit Ärtan i tron att det var något annat.

Ett tufft och tungt besked men ändå skönt när det är rakt och tydligt. 


 


Jessica har gjort ett jättejobb och tagit hand om Bellis på ett strålande sätt, men skadan i sig är oläkbar. Ingen gröngröt, kärlek och omsorg i världen kan reparera den tyvärr. För det ska ni veta att Bellis fått stor dos av där borta i Simlångsdalen hos Jessica. Underbara fina bästa Jessica.

Bellis var dock ohalt på böjprov och gick fint i longeringen, så hon har inte ont och kommer att kunna hobbyridas om man skulle vilja det.

Det kunde ha varit en tung dag, och på ett sätt var dagen tung, men på ett annat sätt fjäderlätt.

Hemma på en gård i Halland satt nämligen en tjej med två arabvalacker i ett litet stall som bestämt sig för att satsa på avel i liten skala. Hon sökte ett sto för avel och lättare ridning. Jag tog några djupa andetag och skrev ett långt brev till henne. Hon svarade med att allt lät bra på pappret, men att hon ville träffa Bellis.

"Allt hänger på kemin mellan mig och hästen. Jag väljer med hjärtat"

Det lät som mina egna ord.

En dag innan mitt återbesök på kliniken var hon och tittade på Bellis.Tårar av lättnad droppade ner på mobiltelefonen när jag läste sms:et från tjejen när de åkte därifrån.

"Allt har gått jättebra. Hon är underbar!"

 Min Ärta. Min fina lilla ärta ska få bli mamma och gå och mysa på skogsturer.

Tårarna rann när jag tog farväl av Bellis utanför husabykliniken. Det gör ont att säga hejdå till en vän som burit en på ryggen mil efter mil. Som väl bevarat hemligheter som viskats i de små hästöronen och som tagit emot många tårar av både sorg och glädje i den tjocka svart manen. Det kan inte hjälpas. Det gjorde ont.

Men när vi satte oss i bilen och Jessica rullade med ärtan mot Simlångsdalen och vi rullade mot Vimmerby, då kändes hjärtat ändå lätt. Luften var på något tunn och syrerik.

Det kändes som att sagan om Kicki och Bellis trots allt fick ett lyckligt slut.

Och någonstans i Halland börjar en annan fin saga....



 

hand i hand med faran.

Ursprungligen är rovdjur hästens naturliga fiender. Deras synfält sträcker sig i halvcirklar på vardera sida om hästens kropp och gör att de snabbt kan identifiera faror som lejon eller tiger.

I Småland har vi inte lejon eller tigrar. I Småland har vi "stenar halvt täckta med snö", "sparkåkande gubbar" samt "tak-ras".

Idag var det de stora takrasens dag.


 


När man går hand i hand med faror som laviner och dylikt, så känns det tryggt att man har en välutbildad lavinhund hemma som kan rycka ut i skarpt läge.

 

Lavinhunden Zorro.

 


 

 

 

 

Pappa

För ett år sedan, precis  de här dagarna fram till den 5/2, vakade vi över Pappa.

Det här blir inte något inlägg om hästar, utan istället något jag känner mig uppfylld av och vill skriva om.

Sagan Om Olle Persson

Om jag skulle få välja en godnattsaga att få lyssna till varje kväll, berättas på exakt samma sätt,  resten av mitt liv – då skulle jag välja ”Sagan Om Olle Persson”

Dels för att det är den bästa saga jag vet och dels för att den är alldeles alldeles sann. En saga om hur tillfälligheter, medmänsklighet och möten påverkar livet i stort och smått.

En saga om kärlek.

Nu ska ni få höra:

Min pappa var en glad pensionär med ett brinnande intresse för kortvågsradio, han var radioamatör. På våra semestermål letade han alltid upp höga utsiktplatser där förhållandena för att ta emot och sända kortvåg var optimala. Han kunde då lyckligt se ut över landskapet och mumla: ”Vilket QTH” (vilka förhållanden)

Pappa andra största intresse var klassisk musik. Därför startade han en liten privat firma när han gått i pension. Firman sålde klassisk musik på nätet i ett mycket varierat utbud.

Allt från Bachs samlade orgelverk till visor av Birger Sjöberg

Pappa blev sjuk. Han fick magsäckscancer. Trots cellgift, operation och ännu mer cellgift så fick han julen 2012, erkänna kampen besegrad. Han blev sämre och sämre och inget kunde botas, endast lindras.

Jag och min bästa vän skulle åka på julkonsert. Jag ringde som jag alltid gjorde till pappa från bilen på väg till jobbet på morgonen för att berätta om julkonserten. Det var  Vimmerby kyrkokör och någon solist som hette Olle Persson, som visst skulle vara duktig.

-Nån Olle Person, utbrast pappa förskräckt!! ”NÅ`N OLLE PERSSON!? Det är ju Sveriges bästa barytonsolist du pratar om. Du kan väll i all sin dar inte säga ”nån” om Sveriges bästa barytonsolist!! Tine då! Åh om jag ändå orkat följa med!" Pappa suckade.

Kyrkan var proppfull när jag och min väninna steg in, men längst fram på första raden blev det plötsligt ledigt där det nyss varit reserverat. Vi skyndade oss dit, och snart började konserten.

Olle sjöng många av Pappas favoriter. Jag ringde i smyg upp pappa så att han kunde sitta hemma och lyssna och njuta genom mobiltelefonen.

-Det är Olle, hörde jag hur han viskade till mamma.” Det är O helga Natt!”

När de sista tonerna klingat ut kände jag att jag måste gå fram och framföra en hälsning från pappa, så jag tog mod till mig och stegade fram.

-Hej, mumlade jag lite tafatt. Jag måste bara säga att min pappa beundrar dig otroligt mycket. Tyvärr kan han inte vara här ikväll eftersom han har cancer och han har inte långt kvar att leva.

Olle Persson tryckte förvånat min hand och hans blick mötte mina ögon, som nu svämmade över och rann i floder längs mina kinder.

-Vad heter du, sa Olle Persson?

-Kristina, hulkade jag fram

-Kristina, sa Olle Persson! ”Det lyser så mycket kärlek i dina ögon. Jag tycker att vi ringer hem till din pappa."

Olle Persson lånade min mobiltelefon och slog pappas nummer:

-Hej Sven-Eric. Det är Olle här, Olle Persson. Jag står här med din trevliga dotter som älskar och saknar dig så mycket. Jag ville bara säga att det var oerhört tråkigt att du inte kunde vara med ikväll. Jag ville bara be om din adress så att jag kan få skicka en skiva till dig i alla fall.

Veckorna gick. Pappa fick sin skiva. Han lyssnade på den många gånger.

Kort därefter blev han snabbt sämre och hamnade på Hospice där hans önskan var att få sluta sina dagar. Vi var hos honom på hans rum i fem dagar. Vi höll hans hand, sjöng för honom, masserade hans fötter och bara var tillsammans.  Dag som Natt.


 


Pappa orkade inte prata så mycket, men ibland kom det tankar och funderingar.

En av dagarna sa han:

-Kristina, jag hann ju aldrig skriva ett mail till Olle Persson och tacka för skivan jag fick. Snälla…kan du hjälpa mig med det.

Så skrev jag ett mail till Olle Persson och tackade för skivan. Jag berättade att vi i detta nu vakade över pappa och att han uttryckt sin önskan om att få denna hälsning framförd.

En tisdagseftermiddag somnade min älskade pappa in. Han vaggades till vila av den sång vi sjöng när vi höll honom i våra armar, och han tvättades av våra tårar som strömmade ner för våra kinder och vidare ner  över hans bröst.

Lilla Pappa.

När min mobiltelefon ringde tidigt nästa morgon tänkte jag nästan inte svara, men jag tog upp den ändå.

-Hej Kristina, det är Olle Persson. Från konserten i Vimmerby.

-Hej Olle, svarade jag snopet.

-Jag måste bara ringa och tacka för det fina mailet och jag måste fråga  : hur mår din pappa?

Jag meddelade Olle Persson att pappa somnat in lugnt och stilla på gårdagens eftermiddag, varpå Olle beklagade sorgen och sa att det var hemskt tråkigt att höra.

-Det var väldigt vänligt av dig att ringa, sa jag.

-Jag har en fråga, fortsatte Olle Persson. ”Jag hoppas verkligen att ni säger nej om ni inte vill, men jag skulle väldigt gärna vilja erbjuda mig att sjunga på er pappas begravning. Helst kostnadsfritt givetvis.

Det blev helt tyst i luren, länge var det tyst. Till slut kraxade jag genom tårarna ur mig:

-          Så kan man inte göra!

-          Jo, så kan man göra Kristina, sa Olle Persson bestämt. ”Lova att ni funderar på saken så kan vi väl höras om några dagar eller så?

Jag lade långsamt ifrån mig mobilen och kände med ens en sådan sorg över att jag inte genast kunde plocka upp den igen, slå numret till pappa och utbrista:

- PAPPA, PAPPA vet du vad!!!! Olle Persson ska sjunga på din begravning!!

Jag ringde dock upp min mamma som satt tillsammans med mina systrar framför brasan och bad dem sätta på högtalaren på telefonen.

- Olle Persson ringde, han undrade om han fick sjunga på pappas begravning.

Tystnad….lång tystnad. Och sedan mammas röst:

-Men lilla Tine, hur har du kunnat lyckats med något sådant.

       - Det var inte jag, pep jag genom tårarna. ”Det var Olle!”

Så hände de sig att en den gnistrande vita vinterdag då min älskade pappa begravdes, sjöng Olle Persson "O Store Gud," från läkraren i min barndoms kyrka.

Jag är säker på att pappa satt på ett ulligt moln högt upp i skyn och lyssnade via sin kortvågsradio och viskade med ett belåtet leende på läpparna:

-Vilket QTH!



 

 

 

 

 

 

En brun häst mot en brun häst

Bloggen har legat nere ganska länge. Motivationen har saknats och det har inte funnits så mycket roligt att skriva om i hästvärlden...förrän nu!

Bellis har dragits med ett svullet ben sedan förra vintern. En svullnad som lagt ner sig vid ridning.

Efter hältor som kom och gick under sommaren och ett antal klinikbesök bestämde jag mig för att styra kosan mot Husaby hästklinik. Jag minns att jag sa till Kjell när vi åkte mot kliniken den där ödesdigra kalla oktobermorgonen:

-Måtte det inte vara gaffelbandet nu bara!

Det var gaffelbandet. Och det såg inte bra ut.

Det är en märklig känsla när man står inför ett faktum som man inte kan eller vill acceptera. Man har ju inget val, men man vill liksom inte.

Jag ville bara säga: "Ja, ja. Det blir nog bra. Vi tar lite zinkpasta på när vi kommer hem och så rider vi lilla Tarzanrundan med gruvbacken som vanligt på måndag. Vi måste inte säga något till Lena väl? Nå´n som vill ha lite kaffe kanske"?!

-Du kanske förstår vad det här innebär Kicki, sa veterinären allvarligt.

- Javisst, sa jag och tittade på Kjell som tittade tillbaka. Inga ord kom mer.

På hemvägen kom tårarna och de var så förskräckligt många och de rann hela tiden. Jag funderade och funderade och hörde veterinärens röst eka i huvudet.

"Minst 18 månaders rehab, och inga garantier"

I stallet mumlade jag orden om och om igen i den tjocka svarta manen:

- Det kommer att fixa sig. Det är klar det gör. Klart det kommer att fixa sig.

När jag nästa dag åkte från stallet plingade sms-signalen i min mobiltelefon. Jag läste halva sms-et, men sedan var jag tvungen att stanna bilen för tårarna grumlade sikten.

"Hej vännen, förstår att du är förtvivlad och full av tankar.  Har funderat lite, din lilla vackra ärta har ju en lång konvalescens framför sig. Jag skulle kunna tänka mig att byta häst med dig ett tag, ärtan får vara hos mig under sin konvalescens och du får låna en av mina under tiden din dam återhämtar sig. Vänd, vrid o fundera, ta tid på dig. Vi finns här. Tusen kramar till dig o Bellis , behöver du bolla tankar så hjälper jag dig gärna. Se nu till o drick vatten så du inte förlorar för mycket vätska i kroppen när tårarna trillar så mycket! Kram Jessica"

När jag kom hem sa jag till Kjell:

- Kan du förstå att det finns sådana människor! Jag kan inte förstå det...

 

På fredag ska Bellis flytta till Jessica Holmberg och Simlångsdalen. Jessica ska ta hand om min lilla ärta. Jag förstår inte hur jag ska klara att vara utan henne, men jag vet samtidigt att hon kommer att få det så bra hos Jessica. Det kommer att bli bra för både henne och mig.

Till vår flock i stall Björkesnäs kommer Milla (Princess Millennia).

Hon och jag ska ut på nya äventyr en liten stund och det känns väldigt roligt.

Och egentligen, ett brunt sto mot ett brunt sto. Vad är skillnaden liksom?

 Vi lånbyts ett litet tag bara.

Tack Jessica. Du är underbar!!!!

"Hej då min allra mest älskade Ärta!                                                                  Busa inte för mycket, gå och lägg dig i tid, följ aldrig med främmande karlar i okända transporter och ät inte för mycket gröna äpplen. Man kan få magknip av dom har jag hört! Glöm inte bort att jag älskar dig och tyck inte alltför mycket om Jessica. Hon är trevlig, men inte lika bra matte som jag."

 Vi ses snart igen!

Bellis

 


Milla




 

 

R.I.P Sallis

Salah al Din föddes en dag för fem år sedan.

Kjell drog med egna händer ut den lilla guldgula fölpojken ur hästmamman. Han satt med honom i sin famn. Salah al Din var hans egen, hans Sallis.

Sallis växte upp likt tjuren Ferdinand i en rasande fart och blev en stor kraftig arab , men med relativt tunn och vek benstomme. En liten buspojke som trots sin enorma hydda aldrig hade långt mellan toksprången. Han älskade livet!!!!

 

Redan efter inridningen började han få ont och som fyraåring började utredningar på hälta efter hälta efter hälta.

Efter ett och ett halvt år sattes diagnosen vi alla fasat för.

Svår artros i hovlederna.  Irreparabla åldersdegenerativa förändringar på en häst som bara var fyra år.

"Kronisk smärta och aldrig mer ridning för den hästen", sade veterinärerna, suckade och skakade på huvudena.

Hur gör man när man hjälper sin bästa vän?

Hur gör man när man fattar ett beslut som är rätt?

Hur kan man bära ett sådant beslut utan att det blir stora tomma hål i hjärtat som bara tycks fyllas med sorg och svåra tankar.

Alla som har tagit farväl av en djurvän på det viset vet att man inte tar beslutet för sin egen skull. Alla vet också att det är så svårt.... så svårt.

Sallis fick idag lägga ner sitt unga huvud på samma plats som min Sol för drygt två år sedan, i paddocken med Björkesnäs vackraste utsikt. Vattnet i sjön stod så stilla som en spegel och höstens alla färger lyste med sin prakt.

Jag tänkte på de orden en god vän gav mig i det ögonblicket:

 

Don´t Think of me as dead

I´ve just gone ahead

And the love you gave me

I will carry through eternity

Keep me Always on your mind

by loving others of my kind

Do not linger in your grief

just hold on to this belief:

that when it´s time for you to come this way

I´ll be waiting for you on that day"

 

 

            Tack Siv och Karin som ställt upp mer än någon kunnat begära.

           Tack Anne som verkligen gav honom kärlek och en ärlig chans.

Tack Sallis för att vi fick låna dig ett stycke på livets korta promenad.


 

 

Flugvikt.

Jag tror jag lämnar över för en yngre förmåga.

Tänk vad Bellis skulle springa lätt som en plätt och vinna varenda tävling med 18 kg Malin på ryggen.


 

 

 

 


The real thing!

Oj vad länge sedan jag skrev på bloggen.

Jag vet inte varför egentligen för det händer en massa saker hela tiden.

Men men....

Tävlandet har lite kommit av sig.

Det beror på lite olika saker, men främst på att jag påverkades i allt för hög grad av Bellis lilla skentur på A9ritten förra året. Då hon skenade med mig i tio minuter när vi passerat en militärövning med automatvapen.

Jag känner mig fortfarande osäker och lite rädd i vissa lägen och det gillar jag INTE. Så att starta en tävling har tagit emot. Ganska rejält om jag ska vara ärlig.

Sedan att jag ovanpå det, förlorade min bästa hinknisse i våras - Pappa.

Allt sammantaget har gjort att jag inte kommit iväg som jag egentligen skulle önskat. Det och lite annat småkrafs.

Hur som helst har jag fått upp ögonen lite för det här med Westernridning. Jag kan absolut ingenting om detta och det verkar svårt. Men jag och ärtan var på en clinic för några veckor sedan och Bellis verkade tycka att det var helt ok och hon var lugn och sansad.

Jag har ärvt ett par westernjeans av en god vän och en lämplig sadel för denna typ av aktivitet ska vara på väg.

Tisdagar och onsdagar är hur som helst vikta och jag hoppas att jag kan få lite hjälp på traven. Vem vet.

Vi får väl se vart detta landar. I öst eller i west.


Bilden föreställer en kraftig fotoshopad version av mig och Bellis. Men vänta ni bara . Snart får ni se "The real thing!"

 


 

 

 

Att skapa sig B-hov

Oj vad dålig jag varit på att blogga på senaste tiden.

Jag vill bara uppdatera med att allt är bra i stall Björkesnäs.

Hästarna mumsar gräs och bättrar på hullet. Somliga behöver det, somliga inte.

Min och Bellis tävling stundar. Tjustritten 80km.

 Jag har kravlat mig upp ur mossan och det ska bli riktigt roligt. Planen är att jag och Bellis ska rida tillsammans med Karin Bäck och Nadajah, så det blir ju en tjejträff helt enkelt. Roligt och avkopplande hoppas vi på.

Med tyngre hästtransporter i familjen så har jag skapat ett behov av att ta den utökade B-behörigheten på mitt körkort.

Eller skapat och skapat, jag måste helt enkelt ha den.

Jag vet inte om man kan muta körskolelärarna i Vimmerby på något sätt. Jag ska prova att ha med mig chokladbollar till uppkörningen. Om inte det fungerar får jag väl prova med en sedelbunt, men det får bli 20-lappar i bunten om den ska förslå i tjocklek.

Först idag insåg jag att jag kanske skapat mig ett onödigt behov. Den här bilden öppnade en ny värld för mig.

Vem behöver utökat B. Ett utökat B blir ju bara ännu mer B på något vis.

 

Fottaje!!!

Gårdagen bjöd på en härlig dag med sol och umgänge med både fyrbenta och tvåbenta vänner.

Ärtan och jag skrittade iväg till vår nya granne Christer. Han har precis flyttat hit med sin fina Quartervalack "Red Bull" som är tre år. Vi skulle agera läromästare på en skogstur.

Backarna var branta och långa och Christer fick tätt som oftast sitta av och avlasta Red Bull. Jag vet inte vem som flåsade mest efter 60 minuter - Christer eller hästen. Men mysigt var det!

Christer är en go vän och pappa till Jennifer som jag köpte Sol av.

Han har funnits där på min och Sols strapatsfyllda stig och stöttat och hjälpt till när det varit motigt.

Det är fint med vänner.

Ännu finare är det när vännerna också blir grannar.

 

 

Efter ridturen fick vi avnjuta fika i Christers trädgård. Jennifer och barnen tittade förbi. En underbar lösning när barnen leker med varandra och vårtrötta mammor får sitta med näsorna mot solen under tiden någon servar med kaffe och muffins.

Fler sådana stunder tack!

Dagen avslutandes med en ridtur för den mista familjemedlemen.

- Willam Willam! Fottaje, fottaje!!!


 

 

 



 

 

Mossan

Livet är ingen rak autobahn där man bara byter fil ibland men ändå håller farten och flytet.

Livet är en stig som kan vara krokig och fylld med rötter, men också mjuk av grön skogsmossa och fylld av solljus som strilar genom träden.

Livet är både och......

Ibland halkar man av stigen lite.

Inte helt och hållet, utan bara en liten lätt glidning ner i mossan ni vet. Inga vagn - eller personskador, men det är ändå lite svårt att få fäste för att ta sig upp igen och vidare.

Det händer saker i livet, eller rättare sagt, livet händer.

Träningen med Bellis har rullat på fint. Jag har ridit själv och fått mycket god hjälp. Det har varit roligt. Men ändå är jag inte helt på banan. Jag är i mossan.

Därför ska Kjell tävla årets första tävling som blir Vedemaritten 80FEI. Jag ska grooma tillsammans med Maria och Theis.

Sedan....sedan ska jag inta stigen igen. Jag har inga planer på att ligga kvar i mossan resten av tävlingssäsongen. Bara ett litet tag till.....

En bästis är som superlim

Man kan gå på nobelmiddagen och äta den allra godaste maten.

Man kan gå på spa och få den allra bästa behandlingen.

Man kan gå i Royal Albert Hall och lyssna på den skönaste musiken.

Det är fint och bra.

Att rida en riktig mysig tur med sin bästis överträffar dock allt ovanstående.

Att sitta på en varm hästrygg och känna hur mörkret och tystnaden omsluter som en mjuk filt.

 "Gråt du bara, säger Lena. "Jag finns här när tårarna tagit slut och jag tycker precis lika mycket om dig som alltid"

En lättnad över känslan att man får vara precis den man är.

Den man var ämnad att vara.

Trots att det känns som allt inuti är trasigt och aldrig mer kommer att bli riktigt helt igen. En vas med en massa skärvor där den ena inte passar ihop med den andra och limmet inte riktigt vill fästa.

Gustaf Frödig var en klok kille. Han skrev:

"Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor."


 

 

Dinosaurieblod

Igår tog vi transporten och fräste ner till ridhuset. Där möttes jag av Ann-Sofie som har tagit sig an Bellis några gånger på ridbanan. Den här dagen passade det extra bra eftersom en envis feberbacill bitit sig fast under skinnet på mig.

Bellis skötte sig bra.

Ann-Sofie påstår att Ärtan utvecklas för varje gång och att hon är lyhörd och lättlärd.

Jag kan inte till 100% avgöra om hon säger det för att jag ska bli glad eller för att det ligger ett korn av sanning i det. Hur som helst så fungerar det.

Jag blir väldigt glad.

 

Ann-Sofie och Ärtan

 

 

 Jag fick sitta upp den sista kvarten och det var på pricken så mycket som min ork räckte till. Jag var helt slut och precis andfådd efter den lilla stunden.

Ann-Sofie vill att jag ska rulla bak med axlarna och böja på armbågarna så att hela min position i sadeln hamnar lite längre bak. Men mina armar vill hela tiden åka fram och de sitter ju ihop med axlarna lite längre upp på kroppen så då faller även de fram.

 

Jag försöker och försöker men det känns som att armarna inte riktigt räcker till. Jag har dragit slutsatsen att jag måste ha osedvanligt korta armar. De räcker inte ända fram till tyglarna. Vad ska man göra då liksom?

Jag tror att jag har någon procent av dinosaurieblod i kroppen. Somliga kanske skulle kalla det en bortförklaring för att slippa lära mig en korrekt sits, men jag tror faktiskt att det är så.

Det var ju evigheter sedan dinosaurierna gick på jordens yta. På något sätt måste vi väl alla vara släkt med dem?

Och lite extra mycket jag just igår...

 


 

 

 

 

Ringorm eller snor

Jag har alltid tyckt att det låtit så romantiskt och flickdrömsaktigt att borra in nästan i hästmanen och gråta medan man berättar sina hemligheter och sorger för sin bästa vän hästen.

Idag gjorde jag det.

Det var minusgrader. Tårarna gjorde istappar i manen och snoret kletade ihop Bellis päls på halsen till en hård knölig boll. Bellis tittade förvånat under lugg på mig när jag snyftade och snörvlade.

-Kom igen nu Matte! Vad är detta? Skulle vi inte galoppera så snön yrde runt hovarna idag?"

Jag blev så fulliskratt mitt upp i allt eländet.

Jag torkade tårarna och borstade bort snoret från Bellis hals. Sedan gav vi oss iväg på en härlig tur och när nysnön yrde runt hovarna for en mening genom mitt huvud som ett mantra:

"Tänk att ha fått möta sådan kärlek! Tänk att kunna älska så!  Inget tvivel om att det måste ha det sitt pris och att det är värt det"

Väl tillbaka i stallet frågade Kjell:

-Kolla Kicki, vad är det Bellis har på halsen? Det ser ut som ringorm! Han tog två steg bakåt som för att kunna betrakta det från en bättre vinkel.

Jag svarade med eftertryck:

-Det är snor. Kärlekssnor.

 

 

Jag har förlorat min bästa hinknisse.

En hinknisse (eller groom som vissa kallar det) är en mycket betydelsefull person i ett team.
En sammanhållande länk som håller ihop gänget, planerar, inspirerar och peppar.

I tisdags kl 15.04 förlorade jag min bästa groom på livets distansbana.

Pappa.

Pappa peppade alltid.

Han hjälpte mig att tyda livets krokiga karta.

Han bromsade mig när jag irrade iväg i alldeles för hög fart och han torkade mina tårar över livets besvikelser längs med banan.

Han lyfte mig när jag inte orkade och sa alltid:

-Lilla Tine! Du kommer att fixa det här för att du helt enkelt är fantastisk!

Han satte plåster på mina mentala skrubbsår och blåste bort det onda med sin självklara övertygelse om att allting skulle bli bra.

Jag litade på honom av hela mitt hjärta.

Jag älskade honom av hela mitt hjärta

Jag saknar honom av hela mitt hjärta

 

 

.

 

Äldre inlägg

Nyare inlägg